Luckorna fylldes efter två miljöpartister som försvunnit i de grönas interna slukhål, och Isabella Lövin övertog positionen som MP:s översta namn i rangrullan.
Hon kallas i likhet med Åsa Romson för "vice statsminister", men är det liksom företrädaren inte på riktigt. Ställföreträdare om Stefan Löfven inte kan tjänstgöra är fortfarande utrikesminister Margot Wallström (S).
Det enda nya S-namnet, Ann Linde, är också det enda som tyder på en ny prioritering inför växande risker och förutsedda svårigheter. Hon ska vara EU-minister, samt överta rollen som handelsminister från näringsministern Mikael Damberg (S), vars ställning fortsätter att försvagas. Stefan Löfven hänvisade till de många stora frågorna inom EU, bland annat beroende på om Storbritannien utträder eller inte.
Bortsett från namnfrågan är bedömningen uppenbart riktig. De utrikespolitiska, säkerhetspolitiska och handelspolitiska frågorna kan raskt bli fler, större och mer kritiska och tidsätande – med tilltagande utmaningar från auktoritära stater och sprickor i det västliga samarbetet. Att stats- och utrikesminister anser sig behöva förstärkning av ett slags biträdande utrikesminister är då förklarligt – och klokt.
Det är möjligt att Ann Linde (S) har stora internationella kontaktytor och kan få auktoritet i den nya rollen, men i politikens främsta led är hon ett oskrivet blad. Sin mångåriga bakgrund har hon som intern funktionär på partiets egen utrikespolitiska avdelning – även om hon nu senast meriterat sig som statssekreterare hos "polisministern" Anders Ygeman.
En motsvarande insikt om behovet av förstärkning finns inte vad gäller regeringens ekonomiska strategi och nytänkande om reformer. Stefan Löfven kunde ha bytt ut finansministern mot en riktig politiker, för att få mer kreativitet och mer öppningar i sakfrågor gentemot oppositionspartier. Han kunde även ha kompletterat med en biträdande finansminister som kunnat tillföra sådant Magdalena Andersson (S) saknar. Ingetdera har skett, i stället får Ibrahim Baylan (S), vid sidan av sina energipolitiska taktikövningar, bli mer av allmän irikespolitisk samordnare, medan den osynliga Kristina Persson (S) pensioneras.
Intrycket av vilsenhet förstärktes av statsministerns inte så sammanhängande uppräkning av olika frågor, blandade med slagord som snarast är sediment från oppositionsåren. Det går inte ihop att på en och samma gång skryta med EU:s bästa sysselsättningsläge och samtidigt döma ut den politik som under ett antal år gett just det resultatet och skälla på den som en blandning av ansvarslösa skattesänkningar och besparingar.
Men om oklarheten snarast tilltog vad gäller Socialdemokraternas vägval så klarnade det i alla fall något om MP. Den mot de borgerliga mer öppne Peter Eriksson som bostadsminister – och ett erfaret kommunalråd, Karolina Skog, som miljöminister – tyder, liksom Isabella Lövin som språkrör, på att de koalitionsvana kommunpolitiikerna i partiet blivit mer tongivande.
Men i riksdagsgruppen har de att tas med partivänner som uppträder på rakt motsatt vis. Fyra av dem, däribland den utrikespolitiske talesmannen Valter Mutt och EU-nämndens ordförande Carl Schlyter, ansluter sig till SD och V och går emot en av regeringens mer centrala utrikesfrågor, värdlandsavtalet med Nato.
Delar av MP vill väldigt gärna vara regeringsparti. Andra delar av samma parti uppträder samtidigt som en filial till den förenade ytterkantsoppositionen.