Kömiljarden belönar goda helhetsresultat över en stor mängd kliniker och diagnoser. När det gäller planerade behandlingar och operationer vägs väntetiderna för 42 olika medicinska åtgärder samman. Men det mest slående är hur olika bilden är för olika sjukdomar och behandlingar. Skillnaderna mellan landstingen totalt sett är mindre, om än inte obetydliga.
I vintras hade Södermanland ett av de bästa resultaten för operationer av starr. Liksom i en handfull andra landsting fick ett par enstaka procent - på vissa håll noll procent - vänta tre månader eller mer. Kraven ställs numera på två nivåer - vårdgarantins tre månader har skärpts till två månader för de statliga stimulanspengarna.
Men var är då de väntetider som gör att landstinget blir utan extrapengar i den här delen, trots de goda resultaten för ögon? För några månader sedan var svaret inte minst knä- och höftledsoperationer. Södermanland låg mycket högt för tre månaders väntan på höftledsprotes, 26 procent när riksgenomsnittet var tolv. Bilden var likartad för knäleder, ungefär dubbla procenttalet jämfört med riket som helhet. Ännu en diagnos med liknande siffror var livmoderframfall.
Sex procentenheter skilde Södermanland från riksgenomsnittet för samtliga planerade behandlingar - det var långt mindre än variationen mellan olika diagnoser och specialiteter.
De enorma variationerna för samma diagnos mellan olika landsting kan inte gärna bero på olika tillgång på resurser för hela landstingen. Nog för att de har det olika kärvt, men så väldiga är inte skillnaderna.
Varierande väntetider kan ibland bero på flaskhalsar, om det fattas nyckelpersoner och nyrekryteringen går trögt. Men i hög grad är väntetider inte en fråga om landstingsekonomi totalt sett, utan om organisationskultur och administrativ förmåga, i en del fall dessutom avsiktliga prioriteringar.
Köer har både vuxit och kortats på grund av olika arbetssätt. Det är långt ifrån alltid det haft att göra med att ett landstings samlade ekonomi varit sämre eller bättre.
Dessutom - att skjuta upp en behandling som är beslutad är visserligen att vänta med en utbetalning. Men kostnader är kostnader, även när de är upplupna och tillfälligt uppskjutna. En dag ska patienten ha vården, det blir nästan aldrig billigare av att vänta.
Spara på riktigt kan man göra ibland, och då på annat sätt. Det som förebyggs behöver inte botas. Ibland kan det också sparas då operationen har tveksamt värde för patienten och inte är så motiverad att den bör göras. Men så går det ju inte att säga med starr eller en utsliten höftled!
Endast på mycket kort sikt kan det vara mening i att hantera ekonomiska problem med att rulla kostnader framför sig. På lång sikt gäller att det finns mest att spara på att öka effektiviteten och jobba bort köerna.
Där stimulerar regeringens kömiljard åt rätt håll. Att i stället ge pengarna till dem som har sämst resultat, och inte bäst, skulle förstärka de organisatoriska mönster som förlänger köer och låter patienter ha ont längre.