Johan Pehrson stannade inte kvar för att svara på journalisternas frågor, utan lämnade sin presskonferens och riksdagen så fort som möjligt.
Oväntat, så kan man sammanfatta liberalerna partiledare Johan Pehrsons beslut att avgå.
I Liberalerna har man inga problem att kritisera sin ledare öppet och ofta. Enskilda liberaler har också varit starkt kritiska mot Pehrson på sistone. Men inte fler än vanligt.
Enligt uppgifter till Aftonbladet har det dock förekommit interna diskussioner i flera partidistrikt i landet, där man hotat med att gå ut och kräva Pehrsons avgång. När den typen av krav väl kommer brukar det vara en tidsfråga innan partiledaren avgår.
Men inget distrikt krävde Pehrsons avgång. Han gick ändå.
Det saknas visserligen inte skäl för Johan Pehrsons beslut. Partiets usla opinionssiffror lär ha varit en tungt bidragande orsak. I DN/Ipsos senaste mätning fick partiet stöd av 2 procent av väljarna. L har med andra ord lika långt att falla till 0 procent som att kravla sig över 4-procentsspärren igen.
Men det finns fler goda skäl. En del handlar om partiets inre liv. Liberalerna har nyligen skakats av flera tunga avhopp och det har funnits intern kritik hur Johan Pehrson hanterat dessa.
Andra skäl handlar om den politik som förs. Liberalerna har knappast blivit de röda linjernas garant i Tidösamarbetet – som de lovade sina väljare att de skulle bli. Den egna politiska profilen är svag. L har sin skolpolitik, men det finns inte mycket annat som utmärker partiets politik. Och när det kommer till skolpolitiken skiljer sig inte Liberalernas särskilt mycket från alla andra partiers.
Det nya projektet ”Vision Selma”, som ska leda till en ny politik har kritiserats för att snarare vara ett sätt för L att närma sig M och SD än att hitta en ny framkomlig politisk väg baserad på tydliga liberala värden.
I början av 2023 inledde Johan Pehrson, då arbetsmarknads- och integrationsminister, en en prao-turné. Först ut var Aros pizzeria i Västerås.
Så vilka skäl finns det numera att rösta på partiet? Inte många som det vikande opinionsstödet visar. Liberalerna har tappat hälften av sina väljare sedan förra valet.
När Johan Pehrson axlade rollen som partiledare för tre år sedan, i april 2022, var opinionsläget också mer än dystert. Som nybliven partiledare hade han därför ett tydligt mandat: Rädda kvar partiet i riksdagen. Det lyckades han ”som killen vid grillen” att göra. Men därefter verkar energin ha tagit slut. Pehrson har ägnat mer tid att försöka hålla näsan över vattnet än att ta striden för grundläggande liberala värden.
Under en riksdagsdebatt i samband med EU-valet förra året skulle Pehrson debattera med SD-ledaren Jimmie Åkesson. När han går förbi Åkesson, uppenbart omedveten om att mikrofonen slagits på, viskar han ”lite mer tjafs”.
Som om allt egentligen bara är ett spel för gallerierna. Som om de bara ska låtsas att det finns en djupgående konflikt mellan liberalismen och Sverigedemokraternas socialkonservativa och främlingsfientliga ideologi.
Nöjd. Johan Pehrson säger sig vara nöjd med sin insats som partiledare och säger att Liberalerna numera är ett relevant parti igen.
På en presskonferens under måndagen konstaterar Pehrson att han gjort Liberalerna till ett relevant parti igen. Om man tolkar uttalandet som att partiet är relevant igen för att det ingår i regeringen har han en poäng. Men för att parafrasera Matteusevangeliet: Vad hjälper det ett parti, om det vinner hela världen, men förlorar sin själ?
Nästa partiledare kommer därför inte bara, likt Pehrson, att försöka rädda kvar sitt parti i riksdagen. Den kommer också behöva ägna sig åt grundläggande själavård så att partiet kan hitta tillbaka till sina rötter igen. För det räcker inte att kalla sig för Liberalerna. Ska man utgöra ett liberalt alternativ behöver politiken visa att man faktiskt är det.