Det enda skarpa förslaget i KD:s utspel om tiggeriet är obegripligt. Så här formulerar sig Ebba Busch Thor och Annika Eclund i sin debattartikel i SvD: "Det ska vara möjligt för kommunen att ange att det vid entréer eller på vissa gator ska hållas fritt från utdelande av flygblad, insamlingar av pengar eller uppställande av föremål utan lov från fastighetsägaren."
Det framgår inte vilka rättsliga begränsningar de ser i dagsläget. Organisationen Fastighetsägarna säger i sitt faktablad att en kommun kan förbjuda eller tillståndsbelägga tiggeri om det behövs för att upprätthålla ordning på offentlig plats.
Länsstyrelsen i Västmanland, som 2011 underkände Sala kommuns totalförbud mot tiggeri på offentlig plats, höll ändå öppet för ett förbud på vissa avgränsade platser om det, åter igen, anses nödvändigt för att upprätthålla ordning och säkerhet.
Men hur man än vrider och vänder på det står en sak klar: Det har inte varit någon rusning från svenska kommuner för att undersöka lagens gränser i syfte att begränsa tiggeriet. Det säger det mesta om hur stort praktiskt problem detta egentligen är.
Med det sagt störs vissa människor av tiggeriet av andra skäl. Det kan bottna i dåligt samvete för att vilja men inte kunna ge pengar varje gång. Det kan orsakas av (ibland självvald) okunskap om vad det är som driver dessa människor till att tigga. Det kan handla om svårdefinierbara känslor av olust att ha denna fattigdom så nära inpå.
För att bemöta allt detta kan politiker förklara och argumentera, för att övertyga, få folk att förstå och acceptera, eller åtminstone vara överseende. Så att färre människor vid mötet med tiggeriet behöver reagera på det enklaste sätt som finns – med förakt och ilska.
Det är svårt men nödvändigt. För det är genom argumentation, som ger förståelse och inlevelse, som vårt samhälle kan ta fler steg mot mer av demokratisk anständighet.
Kristdemokraterna tillhör dem som inte orkar föra den argumentationen, utan väljer den lättare vägen. De förmedlar ett lättsmält budskap, ett som inte kräver någon ansträngning för att ta in.
Vi förstår, säger Busch Thor och Eclund, att människor som ställs öga mot öga med tiggare vill hjälpa till. Men staten bör inte göra det. Och pengar i tiggarkoppen gör mer skada än nytta, eftersom det uppmuntrar tiggeri och håller folk kvar i fattigdom.
Även om man bortser från den snurriga logiken om stat kontra individ, talar KD mot bättre vetande. De pengar som skänks till tiggarna gör nytta, förbättrar livsvillkoren. De allra flesta skickar eller tar med sig pengarna till hemlandet för att köpa mat och kläder, bekosta skolgång eller köpa/bygga/reparera sitt boende. Och de tigger i brist på, inte i stället för jobb. Det framkommer i en uppmärksammad norsk forskningsrapport, baserad på intervjuer med tiggare bland annat i Stockholm, publicerad tidigare i år.
Penninggåvorna är en viktig, om än inte den enda tänkbara, försörjningskälla för människor i denna situation.