Är man slarvig eller okunnig ifall man som ung eller medelålders inte har en klar bild av inkomstnivån efter pensionen? Nej, det är svårt att göra en sådan personlig kalkyl för något som till stor del avgörs av hela samhällsekonomins framtid.
Det pågår en debatt där det talas om att ”pensionssystemet” är svårgenomskådligt. Den debatten verkar mest öka förvirringen. Vad den främst handlar om är dessutom de kollektiva avtalspensionerna och privat, frivilligt pensionssparande. Då är det vilseledande att svepande tala om ”pensionssystemet”, och blanda ihop avtalspensionerna med den obligatoriska, statliga pensionen.
Det finns en del verkliga problem med information och konsumentskydd i de pensionsordningar där individen har valfrihet mellan många olika slags fonder, med olika risknivå och avgifter. I det statliga systemet gäller detta bara den mindre PPM-delen. PPM är också snarast ett föredöme för andra sektorer i fråga om bra information om risknivåer och förvaltningskostnader.
Men våra viktigaste vägval om hur pensionen ska bli är av annat slag. Vi måste på politisk väg avgöra nivån på den obligatoriska avsättningen till den egna pensionen. Den begränsar risken för att de sparsamma och skötsamma efteråt ställs inför krav att betala även för dem som inte brytt sig om att sätta av något för äldre dagar.
Med ökande medellivslängd är frågan om nu gällande 18,5 procent i obligatorisk pensionsavsättning är tillräckligt. Partierna i pensionsarbetsgruppen behöver fundera på en höjning.
Precis som med avtalspensionerna rör det sig här om en överslagsmässig bedömning av hur mycket det är säkrast att sätta av så att inte individuella variationer i livsstil och sparbeteende leder till att många på ålderdomen får det ekonomiskt svårt.
De individuella besluten om kompletterande pensionssparande kan förvisso behöva underlättas med bättre information. Fondförvaltare bör ha konkurrens och press på avgifterna. Men om det frivilliga sparandet sker i pensionsförsäkringar eller annat är av mindre betydelse. De viktigaste vägvalen för pensionsnivån gäller arbete och studier - och sparsam eller slösaktig livsstil.
I längre perspektiv har det blivit stora förbättringar i hållfasthet och begriplighet i de svenska pensionssystemen. Förr fanns inget av den personliga redovisning var och en nu får med det orangea kuvertet för den statliga pensionen. ATP-systemet saknade både balansräkning och mekanismer för att upprätthålla balansen.
I avtalsförsäkringarna skedde förvaltningen hos bolag med ensamrätt, utan konkurrens och utan nämnvärd information till fackets medlemmar.
Än värre var att de kommunala tjänstepensionskostnaderna inte bokfördes riktigt, något som nu tynger den sociala välfärden som en kvarnsten.
Bara i Södermanlands läns landsting finns en pensionsskuld från tiden före 1998 på 3,8 miljarder som fortfarande är utelämnad ur balansräkningen. Landstingets hela bokförda egna kapital på 1,5 miljarder utplånas och förvandlas till ett stort minus den dag dessa gamla dolda personalkostnader bokförs på vanligt sätt.
Innan man beklagar sig över nuvarande svenska pensionsordningar bör man komma ihåg hur mycket som var allvarligt fel i de gamla.