Det låter förstås pikant när gruppledaren Mikael Damberg (S) angriper statsminister Fredrik Reinfeldt (M) för att han påstås låta som statsminister Göran Persson (S). Nog för att riksdagsman Damberg är känd som en framstående företrädare för den taktikiserande skolan i fråga om debattkonst.
Men här hade han väl ändå lyckats slå knut på sig själv.
Vad värre är, det finns en diskussion som är både viktig i sak och rik på fallgropar, där Mikael Dambergs uppläggning ökar risken med den agitationslinje Socialdemokraterna började med vid sin kongress i år.
Man kan för övrigt undra hur Mikael Damberg tänkte sig att gliringen åt Göran Persson skulle gå hem i centrala delar av Södermanland.
Förre kommunalrådet i Katrineholm har nog ännu många vänner i hembygden som inte tycker det är någon självklart bra idé att använda honom som avskräckande exempel.
Men viktigare: Det är väldigt stora risker med att sätta upp ett centralt mål för arbetsmarknaden där måttet är den öppna arbetslösheten.
Arbetslöshet mäts ju i procent av arbetskraften, och arbetskraften i procent av befolkningen i de årgångar där man vanligen arbetar.
En minskande arbetskraft i en växande befolkning kan därför kortsiktigt se ut som en förbättring av arbetslösheten.
I själva verket är en sådan utveckling en försämring, som kan bero på ökande ojömlikhet mellan könen, onödig förlängning av studietider eller en marginalisering av svaga grupper.
När utvecklingen går åt rätt håll kan till att börja med, särskilt i vissa konjunkturlägen, en växande arbetskraft och en ökande sysselsättning inträffa samtidigt med en viss ökning av öppen arbetslöshet.
Det förekom en del sådant i en prognos från Arbetsförmedlingen härom dagen. Detta är inga märkvärdigheter statistiskt sett.
En erfaren fackföreningsman som Stefan Löfven inser nog hur sammanhangen är.
Men det hindrar inte att när hans parti börjar använda jämförelser med öppen arbetslöshet i Tyskland och – än värre – Österrike som riktmärke kan de sätta igång helt missriktade anpassningsrörelser i politik och hos myndigheter.
Det partitaktiska syftet är ju uppenbart.
Så som statistiken tillverkas, och så som de stora skillnaderna är ifråga om jämställdhet mellan män och kvinnor, blir ju intrycket i tabellerna att Sveriges arbetsmarknad är mycket sämre än de båda tysktalande ländernas.
Detta handlar inte bara om den numera välkända skillnaden mellan Sverige och Österrike och Tyskland när det gäller studerande, som hos oss i hög grad bokförs som arbetslösa trots att de heltidsstuderar, men i de båda andra länderna ofta bokförs som anställda och i arbete, därför att de är lärlingar.
För ett par år sedan var det hela 13 procentenheters skillnad till Sveriges fördel mot Tyskland när det gäller andelen yrkesarbetande i åldern 55-64 år.
Mot Österrike var skillnaden 28 procentenheter till Sveriges fördel.
Mängder av människor som inte är unga står utanför arbetsmarknaden i de där länderna, detta betyder inte att Sverige är sämre, som det heter i S-propagandan, utan att Sverige är bättre.
En viktig orsak är könsrollerna och de långvariga verkningarna av en katolskt och kristdemokratiskt präglad familjepolitik, där just Österrike och Tyskland i praktiken döljer en omfattande undersysselsättning.
Att inse detta är inte att bortförklara arbetslöshet, det är att förstå värdet av Sveriges långa strävan att inte bara män utan även kvinnor ska kunna delta i yrkeslivet.