På vägen plundras de eller får betala dyrt för transporter som ibland är livsfarliga. Många kommer aldrig fram.
Det var många eritreaner bland dem som i höstas drunknade utanför södra Italien. I den stora mängden kistor på bilden ovan är en stor andel kistor för eritreanska politiska flyktingar, som dränkts utanför ön Lampedusa.
Andra flyktingar tas som gisslan av ligor som misshandlar dem och pressar släktingar i exil i Västeuropa, bland annat Sverige, på pengar. Skakande vittnesmål har förmedlats flera gånger. Ligor på egyptiska Sinaihalvön håller flyende eritreaner fångna, inte i någon avlägsen ödemark utan inom ett fungerande mobilnät. Anhöriga pressas till betalning genom att de få höra sina närståendes skrik när de torteras så att ljuden gått från en mobil till en teleabonnent i Sverige.
Den respekterade människorättsorganisationen Human Rights Watch (HRW) har i dagarna publicerat en rapport om hur denna hänsynslösa brottslighet kan fortgå. Enligt vittnesmål HRW samlat in är poliser och militärer i såväl Egypten som Sudan delaktiga, och hjälper till med kriminaliteten, i stället för att gripa förövarna.
Denna rapport borde leda till ett mycket allvarligt samtal mellan svenska utrikesdepartementet, gärna utrikesministern själv, och det styre som nu finns i Egypten
Sudan borde det i och för sig också talas med, men utsikterna att lyckas är minimala. Landet är notoriskt brutalt och laglöst, med brutalitet och laglöshet även på högsta nivå – som vid härjningarna i Darfur för några år sedan. Att de möjligen lyssnar på Carl Bildt, som ju före 2006 satt i styrelsen för bolag som var affärspartner till den regimen, kan tänkas. Men knappt det är troligt
Att få Egypten att inskrida mot övergrepp som utförs under medverkan av statens egna anställda – med grov utpressning riktad mot svenska medborgare och andra invånare i Sverige – är i alla fall en mycket rimlig begäran.
Rapporterna är också värda att tänka på i svensk debatt om flyktingpolitik. Sådana som egentligen bara vill säga nej – till alla – brukar ha som rutinsvepskäl att det är billigare och bättre att de som drivits på flykt hålls kvar i närområdet och får en del hjälp där. Hur totalt ihåliga sådana påståenden kan vara är Eritrea ett exempel på. Det närområde som det är praktiskt möjligt att, om än under stora faror, ta sig till från kustlandet i Eritrea är länder som Sudan, Jemen eller Saudi-Arabien. Där är svarta afrikaner från exempelvis Eritrea som regel inte välkomna och möts ofta av rasism.
Vidare i riktning mot demokratiskt håll ligger länder som Egypten eller Libyen, där det finns smugglare som tar betalt, och utpressare, samt en lång tradition av rasism mot afrikaner från den långa epok av slavhandel som slutade för mindre än 200 år sedan.
Att tro att Eritreas landsflyktiga skulle kunna förvaras i läger i främst Sudan, och att detta skulle bli humanitärt, är rena cynismen.
Däremot skulle det behövas en hel del av mer samverkan mellan olika länder för att sätta press på regimen i Eritrea och hindra att den klämmer pengar ur exileritreaner i väst. En bättre hantering av flyktingfrågorna är också ett krav som kan ställas på fler än Egypten och Libyen, bland annat på Israel som bättre bör inse att eritreaner är flyktingar undan totalitärt förtryck, samt förstås på Italien – dit Lampedusa hör.