I lördags gick Europa till val. Ja, även länder utanför EU röstade. Miljoner människor gav uttryck för sina åsikter om vilken låt som var bäst i Eurovisionsschlagerfinalen.
Eurovision Song Contest, ESC, arrangeras varje år sedan 1956 av Europeiska radio- och tv-unionen, EBU. Som organisation är den två år äldre än Europeiska kol- och stålgemenskapen som skapades 1952 och som sex år senare blev EG och som i sin tur blev EU 1993.
EBU är i dag dubbelt så stort som EU, räknat i antal medlemsländer. Genomslagskraften i det gemensamma arrangemanget Eurovisionsschlagertävlingen är mycket stor. Flera hundra miljoner människor låter sig engageras både när låtarna som ska tävla väljs ut och när vinnaren ska koras.
Man kan mot den bakgrunden fråga sig vad musiken – och för den del idrotten – har som inte politiken har. Företeelserna skiljer sig förvisso åt, men de följer ändå i de spår som traditioner, kultur och intressesfärer dragit upp. Detta är märkbart även i tider av kris och krig.
Trots krigen på Balkan har de krigförande länderna behållit den gemensamma musikscenen och har åtminstone efter krigsåren gett varandra poäng i ESC. I de fallen var det regional solidaritet och musiktradition som talade – inte politiska motsättningar.
I årets omröstning såg vi hur Ukraina gav poäng till Rysslands bidrag och Ryssland i sin tur poäng till Ukraina. Det var inte de allra högsta poängen, men någon form av sympati, respekt eller uppskattning av musiken och förmåga att se bortom politiken var tydlig. På samma sätt som närliggande länder – geografiskt, politiskt eller språkmässigt – alltid ger varandra röster.
I år vann den österrikiska dragartisten Conchita Wurst finalen. Hon tillhörde favoriterna och förväntningarna på en seger infriades. Att hon vann tillskrivs budskapet hennes låt Rise like a Phoenix – tolerans, acceptans och kärlek.
Kanske var det så. För det är inte precis bilden av tolerans, acceptans och kärlek som invånarna i EU möts av i dag när de tar del av mediernas rapportering om vad ett antal tongivande unionspolitiker står för.
Det handlar om intolerans, avståndstagande och fientlighet. Ibland till och med hat. Mörka krafter i en rad länder vinner anhängare med budskap om att vi är bättre än dom.
Med Eurovision Song Contest som kuliss vore det onekligen intressant om en Euro political contest skulle kunna anordnas. 28 stats- och regeringschefer får tre minuter på sig i en gemensam direktsändning för att tala om vad de vill med EU. Och sedan får folket rösta vem av dem som har det bästa budskapet.
Kanske skulle en sådan märklig tävling visa att det finns värden som står över de dagliga striderna om ekonomi och byråkrati och som EU:s invånare skattar högre. Kanske skulle politiken då kunna få ett fokus som mer bygger på tolerans och acceptans, på mänsklighet och demokrati.