Måltavlan var det öppna samhället i stort, och det fria ordet i allmänhet.
Yttrandefriheten skulle inte vara så märklig om den bara gällde det oförargliga och okontroversiella, och konst med god smak. Den handlar också om mycket mer än medborgarnas möjligheter till kontroll av statsmakten. Hans Schöier, som var chefredaktör här på tidningen, var ordförande i den utredning som ledde fram till att Tryckfrihetsförordningen kompletterades med Yttrandefrihetsgrundlagen.
Han och hans kollegor skrev, när de lämnade sina lagförslag, om hur den grundlagsfästa yttrandefriheten är en restriktion som samhällets flertal lägger på sig själv i förhållande till enskilda privatpersoner och olika minoritetsuppfattningar. "Majoriteten åtar sig att tolerera hot mot den egna värdegemenskapen", skrev de. Just det. Det är värt att upprepa.
Detta innebär inte en rätt att slippa bli motsagd och att slippa bli kritiserad. Tvärtom fyller det fria ordet en uppgift att med kritik och fakta och värderingar – och ibland även satir – stå för granskning och ifrågasättande, av både statliga och privata intressen och av ideologier, trosriktningar och livsstilar.
Det mest centrala är att grundlagsskyddet sätter grimma på juridiken, med starka procedurer och hårda villkor för straff och skadestånd, så att det blir svårt att använda dessa för att tysta och för att skrämma så att nyheter inte rapporteras. Där är Sveriges skydd långt starkare än Frankrikes.
En annan sida av saken är det öppna samhällets självförsvar mot sådana stater och organisationer som vill angripa det fria ordet med våld, och inte drar sig för att med hot och attentat inne i fria länder försöka pressa bokförlag och redaktioner till undfallenhet. Sådant har nyhetsförmedling och kulturliv för det mesta visat att de kan stå emot och inte vika undan för. Det är här det är viktigt att inse att ett attentat mot en satirisk, grovkornig tidskrift i Paris – utan motsvarighet i Sverige och med ett innehåll dagspressen inte har – inte alls är någon udda fråga, som saknar egentlig betydelse för kulturlivets och nyhetsförmedlingens villkor.
De stater och organisationer som företräder totalitära politiska värdesystem är lika främmande för det fria ordets värde som de är för demokrati och rättsstat, och det finns en riklig flora av sådana stater och organisationer, i Mellanöstern och på flera andra håll. Under pågående polisjakt på ogärningsmännen i Paris måste alla slutsatser vara preliminära. Men tillvägagångssättet pekar inte på någon amatörmässig gängbildning som retat sig på tidningens karikatyrer av profet och andra. Snarare är intrycket en totalitär politisk och våldsinriktad organisation, med militärt tränade agenter, och möjligen lydnadsförhållande till någon diktaturregim eller upprorsrörelse.
Mot sådant är underrättelsetjänst, signalspaning och säkerhetspolis – kontrollerade i rättsstatens former – en viktig del av det öppna samhällets självförsvar. Det har i Sverige haft ett viktigt resultat. Svenska Säpo och dess danska motsvarighet avslöjade och hindrade ett planerat våldsdåd mot tidningsredaktioner vid Rådhuspladsen i Köpenhamn. Det är sådana politiska extremister som det behöver hållas koll på.
Detta är något helt annat än att vagt och försåtligt misstänkliggöra vanliga enkla troende som lever ett fredligt liv, och ser med förfäran på dem som missbrukar deras religion och tar den till förklädnad för en förtryckets politik.