Viljan till gemensamt ansvarstagande för flyktingsituationen lyser fortsättningsvis med sin frånvaro i många EU-länder.
Det enda som det ser ut att råda en någorlunda enighet kring är att lassa över en stor del av ansvaret på Turkiet. På torsdagens extrainsatta EU-toppmöte i Valletta diskuterade stats- och regeringscheferna de tre miljarder euro som Turkiet har krävt för att gå unionen till mötes.
EU vill bland annat att Turkiet ska öka bevakningsinsatserna till havs, bygga fler flyktingläger, samt acceptera att de "illegala" migranter som sökt sig till EU därifrån skickas i retur. Kort sagt hoppas man kunna minska antalet flyktingar som kommer från Turkiet till EU.
Förhållningssättet är orimligt i och med att EU, med över 500 miljoner invånare, hittills endast har tagit emot omkring 500 000 syriska flyktingar. Parallellt har över två miljoner syrier flytt till det betydligt fattigare Turkiet, med en befolkning på omkring 75 miljoner.
Det är också svårt att se hur Turkiet skulle kunna hindra flyktingar från att ta sig vidare till Europa. En majoritet av dessa befinner sig inte flyktingläger, utan i städer runt om i landet. Turkiets västra kust är tusentals kilometer lång och oerhört svårbevakad.
EU:s Turkiet-flört verkar med detta i åtanke mest vara ett försök att flytta fokus från medlemsländernas svårigheter att enas sinsemellan.
Samtidigt har inte heller den fria rörligheten inom unionen upphört att vara kontroversiell. I veckan presenterade den brittiske premiärministern David Cameron en lista med fyra krav på EU.
Cameron lovade britterna redan 2013 att Storbritanniens villkor för EU-medlemskapet ska omförhandlas och att en folkomröstning om fortsatt medlemskap ska hållas senast 2018. Detta efter att EU-motståndarna i högerpopulistiska Ukip hade vunnit mark.
Ett av kraven på Camerons lista var som väntat att tillgången till välfärdsrättigheter, såsom barnbidrag, ska begränsas för andra EU-medborgare under deras fyra första år i Storbritannien.
Hållningen är befängd. En skattebetalare som är med och finansierar den offentliga sektorn i ett land, bör naturligtvis kunna ta del av densamma. EU-parlamentets talman Martin Schulz har också uttryckt starka tvivel om det vore lagligt att införa den fyraårsregel som Cameron förespråkar.
Det är beklagligt att ett för Europa så enormt viktigt projekt som EU riskeras på grund av prestige, populism och osund nationalism.