Riksbanken skriver historia igen. Den nollränta som infördes i oktober 2014 sänks nu till minus 0,1 procent. Det är bra att Riksbanken gör vad den kan med de vapen som finns tillgängliga för densamma.
Trots att inflationen successivt har sjunkit nedanför tvåprocentsmålet har Riksbanken gått försiktigt fram vad gäller sänkningar av reporäntan. Till stor del har detta berott på att Riksbankschefen Stefan Ingves har tagit på sig en i grunden politisk huvudvärk.
De svenska hushållens höga skuldsättningsnivå – i dag omkring 170 procent av den disponibla inkomsten – fick Ingves att tveka inför att göra det än billigare att låna. Över tid har reporäntan ändå smugits ned och befinner sig från och med i går alltså på minusnivåer.
Minusräntan innebär att det blir billigare för bankerna att låna hos Riksbanken, samtidigt som bankerna får betala för att deponera sina pengar där. Tanken är att bankerna ska stimuleras till att sätta mer pengar i omlopp på marknaden. Detta ska i sin tur ge billigare lån för privatpersoner och företag, gentemot lägre räntor på sparat kapital. I korthet uppmuntras därmed till konsumtion/investeringar, med förhoppningen att inflationen ska stiga och närma sig tvåprocentsmålet.
Därutöver köper Riksbanken statsobligationer för, i sammanhanget måttliga, tio miljarder kronor – läs: startar sedelpressarna. I och med detta följer man alltså Europeiska Centralbankens exempel. Och Riksbanken behöver naturligtvis reagera och svara på de åtgärder som andra centralbanker genomför för att inte hamna ur fas med omvärlden.
Tillsammans med minusräntan syftar obligationsköpet till att motverka att kronans växelkurs stärks, vilket skulle få negativa effekter på exportsektorn och aktiviteten i den svenska ekonomin.
Hur effektiva dessa åtgärder kommer att vara är tveksamt. Det gäller att minnas att reporäntan inte kan rå på en viktig faktor som bidrar till att trycka ner inflationen i Sverige, nämligen den ökade konkurrens som följer av globaliseringen. Faktum är att denna inte bara håller tillbaka prisökningar – den sänker ofta priserna.
Ryktet om att deflation skulle råda i Sverige är dock överdrivet. Enligt Konsumentprisindex med fast ränta (KPIF), där effekten av förändrade räntesatser exkluderas, har inflationen under 2014 rört sig mellan 0,0 och 0,8 procent. Inte deflation, med andra ord, men väl under tvåprocentsmålet.
På gårdagens presskonferens lät Ingves så meddela att de nu vidtagna åtgärderna inte ska ses som en slutpunkt: "Vi kan gå längre om det behövs." Detta är en välkommen signal. Även om räntevapnets effektivitet kan ifrågasättas råder ingen tvekan om att svensk ekonomi nu behöver all farthjälp den kan få.