Land och stad, miljö och tillväxt. Och konflikten C–MP. Den är djupgående.
Annie Lööf (C) roade sin publik med att driva med hur Gustav Fridolin (MP) blivit tv-filmad på en EU-valvakas dansgolv. Musik och sångtext var ju Alice Gernandts (alias Ace Wilder) mello-låt, om att inte vilja jobba och hålla sig upptagen med att göra inget. Låten går ju lite väl bra ihop med MP:s historia med friår, kortad arbetsvecka, höga skatter på arbetsinsatser och pensionssystem som skulle belöna frånvaro från arbete.
Det där har ju MP – delvis – låtit tona bort. Ett färskt, luddigt MP-beslut om att samhället inte bör bygga på tillväxt gav dock Annie Lööf och andra en lättfångad poäng. För var brukar ett land med stagnerande nationalinkomst hamna? Jo, mer arbetslöshet. Mindre utrymme för energieffektivisering och för miljövänlig teknik.
Men ett abstrakt stönande över tillväxt gör inte skada förrän i konkreta konfliktfrågor vid ett regeringsskifte till rödgrönt. Annie Lööf skulle just där ha kunnat angripa MP, men fastnade åter i krogmomsen, där hennes argument ju är bräckliga.
I stället drog hon till med att "Centerpartiet tänker aldrig ställa jobben mot miljön".
Aldrig? Det är ju inte möjligt. Sådana målkonflikter i vissa frågor kommer alltid att finnas och kräva avvägningar eller att man offrar något.
Vad hon mer syftade på måste ju ha varit det som Sverige bevisat för ett samhälle som helhet: Inte minst tack vare kärnkraften har en avsevärd höjning av välfärd och reallöner skett medan koldioxid- och flera andra slags utsläpp minskats.
Annie Lööf är för slängig ibland, och missade därför i Visby att vara konkret om vad problemet kan bli för landsbygdsnäringar, företagande och jobb utanför storstäderna. Med MP i regeringen skulle det slags miljöopinioner som vanemässigt kräver det maximala, utan att så gärna prioritera mellan olika frågor, ställas inför verkliga konflikter med jordbruks-, skogsbruks- och industrijobb.
Vad MP i skarpt läge skulle vilja, våga och kunna driva igenom är väldigt oklart. Deras egen glättade förkunnelse, där allt vackert är bra och där stora pengar till det offentliga inte verkar behöva betalas av andra än näringslivet, gör inte en bedömning lättare.
Det är också rimligt att Socialdemokraterna, särskilt Stefan Löfven, skulle hålla emot en del. Tunga LO-förbund och industribranscher som skog, papper och gruvor skulle ju kunna drabbas av det radikalare förhållningssättet som finns hos MP – och kanske ännu mer hos ämbetsmannamässig grönvänster i statliga verk och i miljöorganisationer.
Lantbruk kan i hög grad ersättas med mat från kontinenten söder om oss om restriktioner för gödning och djurhållning drivs maximalistiskt och inte avvägs.
Skogsindustrin har hört Åsa Romsons (MP) ord om att några av pappersbruken skulle kunna avvaras.
Basindustrierna, som aldrig finns i Stockholm, får ta konsekvenser om kraftverk stängs enligt tysk energimodell, som ju hyllas av MP.
Ett kraftfullt motstånd, även med förslag om dräpande speciell omsättningsskatt, möter nya gruvor, som i flera län gett hopp om jobb där det länge varit brist på sådana.
I alla dessa situationer finns miljöhänsyn som behöver tas. Men hela branscher och landsändar har inte inbillade utan verkliga skäl att undra över vad ett grönrött regeringsskifte kan betyda för jobben. Detta behöver redas ut bättre inför valet.
För övrigt kan en S-MP-regering gå i bitar, genom just dessa motsättningar.