Budgeten ska förstås vara expansiv för 2014, endast Anders Borgs mest närsynta kritiker säger emot honom i den delen. I stället för att amortera på statsskulden 2014 är det rätt att låta den öka en del.
Sverige har ju handlingsutrymme. En lågkonjunktur med arbetslöshet kan och bör motverkas över budgeten – inte bara av riksbankspolitiken.
Men sedan är det närmast förskräckande hur regeringen och även de icke-extrema oppositionspartierna talar förbi varandra.
Det skiljer inte bara i bedömningen av vad som är rätt politik, utan ännu mer, på ett onödigt sätt, i verklighetsbild och uppfattning av var de stora hoten kommer ifrån.
Det stora bekymret, som undergräver mycket annat och kan förvärras om man inte gör rätt, är inte överdrivet sparande i offentlig sektor. Det är i den privata sektorn utvecklingen är riskabelt osäker, inte minst på grund av de långvariga återverkningarna av den kris som 2008-09 satte punkt för en ihålig kreditdriven överexpansion i en lång rad länder.
Denna situation kräver en lagom expansiv politik ett par år framåt, och en beredskap för att därefter kunna möta såväl försämrad världskonjunktur som en inhemsk störning från upptrissade fastighetsmarknader eller en risk för överhettning om det i själva verket blir en snabb exportdriven konjunkturuppgång. Det är mycket ovisst var problemen kommer att vara värst om några år.
Men att huvudproblemet skulle vara att offentlig sektor svältfötts eller att det skett någon allvarlig ökning av inkomstklyftorna är inte hållbart, hur mycket opposition och intresseorganisationer än lyckats intala sig själva att det är så.
De offentliga utgifternas andel av nationalprodukten är ungefär oförändrad. Att det är så beror på att de från vänsterhåll så utskällda skattelättnaderna inte har lett till att de totala skatteintäkterna underminerats och dragit utgifterna med sig neråt. Skatteintäkterna har tvärtom stigit med tillväxt – trots krisen – och med stigande reallöner.
Antalet anställda personer i välfärdssektorn, sedd som helhet, har inte minskat, utan ökat, förutom en tillfällig svacka de värsta krisåren. De avlönade timmarna där har stigit så gott som oavbrutet från 2000 och framåt, och de blir snart inte riktigt tio procent större än 2006 men bra nära.
Det kritiska för framtiden är i stället konkurrenskraften och svagheter på arbetsmarknaden. Det är därför skattereformer för att ge bättre ekonomiska drivkrafter, näringslivsklimatet samt ihärdighet i kvalitetsuppryckningen i skola och högre utbildning är så viktiga. Det är här storleken av framtidens skatte- baser, och därmed framtidens välfärd, avgörs.
Oppositionen har under lång tid förespeglat både att fler ska anställas i kommunerna och att förmånsnivåerna ska lyftas i socialförsäkringar, och de talar om "investeringar" fast det till stor del är driftutgifter de lovar ut. Finansieringen blir, att döma av deras tidigare förslag, inte så mycket inkomstskatter, hur högljutt de nu än protesterar där, utan skattehöjningar på företagen, som inte möter samma motstånd från olika konsumtionsintressen.
Det är inte nog med att detta inte kan gå ihop för dem, följden kan lätt bli att de skadar välfärdssektorn genom att pressa tillbaka den privata sektorn och underminera skattebaser.
Regeringen träffar mycket mer rätt med huvudkursen i sin politik. Men ibland är den inkonsekvent, och känns inte vid det. De skärpta marginalskatteeffekter som ligger i höjt bostadsbidrag stärker verkligen inte arbetslinjen utan motverkar den.