Vladimir Putin har sagt att hans tårar vid segertalet på söndagskvällen berodde på den starka vinden på scenen. De som såg och hörde honom fick nog en annan känsla.
Höga insatser. Desperation. Lättnad. Hat.
Det är nog i denna mix av faktorer och känslor man bör söka förklaringen till Putins uppträdande på Manegetorget i söndags. Den nygamle presidenten ägnade mer tid åt angrepp på sina motståndare än till tacksamhet mot sina väljare. Tonen var hård, opreciserade konkurrenter framställdes indirekt som landsförrädare.
Känsloutbrottet kan tyckas svårförklarligt. Ingen hade på allvar trott på någon annan valutgång än seger för Putin i första valomgången. Alla kandidater som ens avlägset kunde ha blivit samlande gestalter för oppositionen har hindrats att ställa upp i valet.
Men – en seger är inte tillräckligt för Putin, inte ens en överlägsen sådan. Putin behövde slå knock för att ge statspropagandan det nödvändiga materialet för att utropa honom till landets oomstridda ledare och för att regimen ska kunna fortsätta kväsa all verklig opposition.
Regimpartiet Enade Rysslands kraftiga tillbakagång i december och de följande jättedemonstrationerna har satt systemet i gungning och gjort makthavarna nervösa. Nu behövde Putin sända en kraftfull signal om att han behåller kontrollen. Det är det som är skillnaden mellan 64 och, säg, 54 procent av rösterna.
Alltså krävdes det valfusk även denna gång. Den första rapporten från valobservatörer från OSSE och Europarådets parlamentariska församling berättar om oegentligheter vid rösträkningen i en tredjedel av vallokalerna.
Fusket syns när man bryter ner de officiella valresultaten på regioner.
Kommunistledaren Gennadij Ziuganov ska ha presterat i nivå med eller under sitt nationella valresultat i sina traditionellt starka fästen. I exempelvis arbetarregionen Kemerovo i sydvästra Sibirien fick han, enligt valkommissionen, enbart åtta procent jämfört med 13 procent i det antikommunistiska S:t Petersburg och 17 procent nationellt.
Sådana ologiska avvikelser finns på flera håll, och då talar vi inte ens om de traditionellt absurda officiella resultaten från norra Kaukasus. I Karatjaevo-Tjerkessien ska 91 procent ha röstat på Putin, i Ingusjien 92 procent, i Dagestan 93 procent. Förstaplatsen hålls i vanlig ordning av Tjetjenien. Där ska 99,8 procent ha lagt sin röst på Putin. Valdeltagandet i republiken anges till 99,6 procent.
Redan detta valresultat borde forma slutsatsen. När den centrala valkommissionen rutinmässig redovisar sådana 99-siffror för en region, hur kan man tro på något detta organ säger om val i Ryssland?
Till det kan läggas Putins dominans i statliga medier och aktivt stöd från myndigheter över hela landet. Inget av det vore möjligt i en demokratisk stat.
Men motståndet mot regimen har stärkts på senare tid, rädslan har släppt och makthavarna är stressade, vilket Putins uppträdande på valkvällen visar.
Demonstrationerna med krav på demokrati kommer att fortsätta. Fler människor i Ryssland höjer sina röster mot förtrycket.
Allt det gör förändring oundviklig. Hur fort det kommer att gå hänger på oppositionens förmåga att enas kring samlande politiker och ett gemensamt program. Om man lyckas med det är regimens dagar räknade.