Och så beslutade kongressombuden att Putins och Medvedevs anföranden vid kongressen ska utgöra partiets valprogram. Alla beslut fattades givetvis enhälligt, med acklamation.
Därmed är det hela klart. Putin återvänder till presidentämbetet, med sikte på sannolikt två mandatperioder, vilket betyder att han ställer in sig på att leda Ryssland under de kommande tolv åren.
Medvedevs framtid är inte lika tydligt planerad. Tills vidare tyder dock inget på att Putin kommer att göra sig av med honom. Medvedev har fullgjort uppgiften som stolvärmare på ett tillfredsställande sätt. Han har under de fyra åren blinkat till de liberala krafterna i Ryssland och till väst, gjort upp med Stalinterrorn och gett läpparnas bekännelse till korruptionsbekämpning. Men han har alltid vetat sin plats och aldrig avvikit från putinismen – inte tagit några initiativ till demokratisering eller till en minskning av statens roll i ekonomin.
Helgens besked svepte så bort alla spekulationer om huruvida Medvedev hade några egna politiska ambitioner eller ville driva en politik fri från Putin.
För att se vart Ryssland är på väg kan man titta på de tolv gångna Putinåren. Under denna tid har Putin effektivt samlat makten i sina händer. Fria medier har kvästs genom att deras ägare antingen har jagats ut ur landet eller skrämts till lydnad. Välfungerande privata storföretag har beslagtagits av staten – Yukos och dess fängslade ägare Michail Chodorkovskij är det främsta exemplet. Domstolarna har förvandlats till en gren av statsförvaltningen som verkställer politiska order. Författningsändringar, med bland annat avskaffade guvernörsval och en höjning av parlamentsspärren till sju procent, har stängt dörren för alla partier utom de av regimen godkända.
Resultaten har blivit därefter. Avsaknad av ett självständigt rättsväsende, politisk opposition, fria medier och ett fungerande civilsamhälle gör att korruption och maktmissbruk florerar. Enligt Transparency International som mäter uppfattad korruption i världen är landet i dag minst lika korrupt som när Putin kom till makten. Förra årets uppståndelse kring Ikeas mutor och planer på utpressning ger en bild av hur affärer görs i Ryssland.
Ekonomin är starkt beroende av olja och naturgas, mer så än för tolv år sedan. Tillväxten har varit hög, men inte exceptionellt hög – 4,8 procent i årsgenomsnitt mellan 2001 och 2010. Det är strax över Ukrainas 4,6 procent, i nivå med Moldaviens och lägre än de forna sovjetrepublikernas Armenien, Azerbajdzjan, Vitryssland, Georgien, Kazakstan, Tadzjikistan, Turkmenistan och Uzbekistan.
Det svaga skyddet för privat egendom gör att ryska affärsmän fokuserar snabba klipp, placerar så mycket som möjligt av de intjänade pengarna utomlands och lever med resväskorna packade. Långsiktiga investeringsstrategier i Ryssland är sällsynta.
Och nu väntar tolv år till av samma sak. Rysslands framtid ser mörk ut.