Den handlar den här gången – äntligen, kan det tilläggas – om verkliga åtgärder som ger effekt till hanterbar kostnad.
Kärnan behöver vara ett rejält pris på koldioxidutsläpp och andra klimatutsläpp som gör att miljöhoten inte negligeras och att investeringar i bättre energiförsärjning och i sparsamhet och effektivisering stimuleras. Det förbises ofta här hemma att svensk koldioxidskatt sedan åtskilliga år har i huvudsak en sådan utformning. Skattesatsen i kronor per ton framhålls ofta som något andra länder borde ta efter. Dit är det på många andra håll långt. I stället har åtskilliga länder – inte bara Ukraina – stora subventioner till fossilförbränning.
Andra sidan av detta är att medan många andra länder skulle kunna ta ett riktigt stort grepp genom att växla från skatt på arbete och företagande till skatt på klimatskadliga utsläpp så är detta ett steg Sverige till stor del redan tagit. Utrymmet för ekonomiska styrmedel i klimatpolitik är visserligen inte uttömt i Sverige heller. Det går att göra både ett och annat med energibeskattningens teknik, räckvidd och träffverkan. Men den politiskt så svårtuggade, men samtidigt ekonomisk-politiskt mycket nyttiga, stora omflyttning av skattebördan som en rad andra länder, inte bara USA, helst borde göra finns inte till hands som storskalig lösning på en rad andra svenska skattefrågor.
Detta är bara en av flera orsaker till skattedebattens torftighet och räddhågsenhet inför valet. Flera stora frågor skjuts i bakgrunden när det framställs som om väsentliga konfliktfrågor mest är restaurangernas lägre momssats och den reducerade arbetsgivaravgiften för unga. Särskilt den förstnämnda står i direkt konflikt med den liberala, likformiga skattepolitik som borde varit naturlig i en alliansregering. Båda åtgärderna är därtill ineffektiva med stort intäktsbortfall i förhållande till de små sysselsättningseffekterna. Båda bör avvecklas, och det gäller då att göra rätt saker i stället – något oppositionen inte mer än delvis lyckats föreslå än.
En mycket större skattefråga är att få det gjort som alliansregeringen bara delvis fått uträttat – och som delar av alliansen med kraft motverkat. Det behövs en skattereform som sänker inkomstbeskattningen där den är hårdast och där den särskilt kraftigt skadar exportindustri och annat näringsliv. Det behövs också en fortsatt sänkning av skattesatsen och breddning av basen för bolagsbeskattningen. Sådana skattereformer, och en mindre snedvriden kapitalskatt, kan bara utföras om de finansieras på sätt som känns obekväma för andra ägar- och höginkomsttagarintressen som, i dag liksom före 2006, inte sällan gynnas medan investeringar och näringsliv i onödan bromsas.
Alltför få vågar tala om sådant. I stället är risken att en okontrollerad utgiftsglidning efter ett regeringsskifte utlöser skattehöjningar som inte bara blir ganska tunga, utan dessutom riktas mot just det som är mest skadligt för välfärd och arbetsmarknad, nämligen de breda skatterna på arbete och företagande.