För att upprätthålla kvaliteten i framför allt vården och omsorgen behöver kommunsektorn mycket mer pengar. Det beror i huvudsak på att andelen äldre i befolkningen blir större. De många 40-talisterna når nu en ålder då de blir mer beroende av en fungerande sjukvård och äldreomsorg.
Häromveckan presenterade finansminister Magdalena Andersson (S) siffror på det. 2026 bör kommuner och regioner ha 90 miljarder kronor mer än i dag, menar hon, inklusive skolans och förskolans behov. Fram till dess behöver det byggas 560 nya äldreboenden och 75 vårdcentraler. Omsorgen behöver 48 000 fler personer än i dag och vården 31 000.
Det finns säkert de som kan invända mot delar av finansministerns beräkningar, men knappast mot den allmänna bilden: Skiftet i befolkningspyramiden kräver fler händer i vård- och omsorgsyrkena, vilket för med sig ökade offentliga utgifter.
Men det är inte den enda stora kostnadsdrivande förändringen. En länge försummad försvarsmakt i kombination med ett mer hotfullt Ryssland innebär att försvarskapaciteten snabbt måste höjas. Det kostar pengar. Försvarsberedningens förslag om stärkt krigsorganisation kräver en ökning av försvarsets årsanslag med 30 miljarder 2025 jämfört med i dag.
Vi talar alltså om 120 miljarder i förstärkning av den offentliga sektorn, över knappt två mandatperioder. Minst. Det skulle kunna gå att skjuta till utan att det gör allt för ont – men bara i teorin. Verkligheten kommer att innehålla sådant som konjunkturnedgångar som driver på statens utgifter och krymper reformutrymmet, liksom en valrörelse som lockar fram dyra partilöften. Lägg till kostnadsökningar till följd av att medborgarnas krav på kvalitet stiger, som de alltid har gjort över tid.
Därför krävs det politisk disciplin och hårda prioriteringar. Att pruta på det utökade försvarsanslaget, som regeringen är inne på, duger inte. Höjningen av försvarets förmåga är väl utredd, färdigförhandlad och kostar vad den kostar. Sverige måste försvaras.
Ofinansierade skattesänkningar bör vara bannlysta. Det gäller sådana där graden av självfinansiering är mycket hög, som värnskatten, sådana där den är noll, som sänkt skatt på pensionsinkomster, och allt däremellan. Samma princip bör gälla ökade bidrag och andra transfereringar till hushållen. Dessa ska finansieras krona för krona.
En populär idé framför allt till vänster är att låta bli att amortera på statsskulden. Det är alltid en möjlighet. Statsskuldenandel av BNP är låg.
Men den är låg just för att politikerna har stått emot lockropen tidigare och amorterat både när det har varit lätt och när det har varit svårt. Det offentliga utrymme som har skapats på detta sätt kommer att behövas i händelse av en stor ekonomisk chock – exempelvis en ny finanskris – som slår mot näringslivet, jobben och skatteintäkterna.
Till sist: Påfrestningarna på vården och omsorgen ser olika ut i olika delar av landet, med en betydligt högre andel äldre i landsbygdskommuner och mindre tätorter än i storstäder. Kostnaderna stiger mest där skatterna redan är högst.
De ökade statsbidragen måste ta hänsyn till detta. Det kommunala utjämningssystemet behöver bli mer utjämnande.