Gårdagens räntebeslut av Riksbanken är en följd av oroväckande tecken i ekonomin. Låg inflation är vanligtvis något positivt. Det ger stigande realinkomster, möjliggör låga räntor, gynnar investeringar och håller igång efterfrågan.
Men en låg inflation som slår över i deflation skapar problem. När framtidens priser förväntas bli lägre än dagens väntar hushållen med att köpa och företagen att investera, vilket förstärker deflationen och fortsätter så i en spiral som blir mycket svår att bryta. Fråga japanerna.
Svenska deflationstendenser har därför tvingat Riksbanken att sänka räntan till noll. Nollränta nu och riksbanksprognos om att hålla den på noll i nästan två år, ger en stark signal till marknaden. Men det är ingen garanti för faran över. Inte heller bör man ta beslutet till intäkt för att Riksbanken har gjort fel som inte sänkt räntan tidigare.
Nivån på reporäntan har nämligen en begränsad inverkan på de krafter som trycker ner inflationen. Dessa faktorer är i huvudsak två. Den ena kan Riksbanken inte påverka alls. Ökad konkurrens, i mycket en följd globaliseringen, inte bara håller tillbaka prisökningar utan ofta sänker priserna. Den andra faktorn, den svaga och osäkra efterfrågan, kan Riksbanken påverka med reporäntan men bara lite eller inte alls när räntan är väldigt låg redan.
En riksbank har förstås många fler verktyg för att elda på efterfrågan och driva på inflationen. Samtidigt gäller det för politiker och diverse opinionsbildare att inte stirra sig blind på penningpolitiken. För hushållens köpvilja, företagens investeringsbeslut och hastigheten i de ekonomiska hjulen är andra saker lika viktiga eller viktigare.
Det handlar om skatter, regler och offentliga system som främjar placering av pengar i produktion och innovation, som gynnar arbete och flit. Det handlar om en stat som håller ordning i de egna finanserna och bedriver en aktiv konjunkturpolitik, jobbar för hög sysselsättning och skapar framtidstro. Här har den nya regeringen påbörjat en rörelse i fel riktning – drivkrafterna för arbete försvagas samtidigt som staten bygger in sig i högre utgifter. Marknadens förtroende för finanspolitiken riskerar att försvagas.
Sedan gäller det, åter igen, att ta utvecklingen på bostadsmarknaden på allvar. Den snabba prisökningen på bostäder kombinerat med hushållens höga belåning ger en osund situation. Om den lägre reporäntan slår igenom på bolåneräntorna måste andra åtgärder sättas in för att hålla tillbaka låntagandet och tvinga fram bättre marginaler hos hushållen. Dessa måste även ta eget ansvar. Lägre räntor ger utrymme till amorteringar som bör användas. Lika viktigt är att fortsätta med reformer som ger ökat bostadsbyggande som ökar utbudet och bromsar prisökningarna.