Välfärden tryggas inte med billiga bolån och olönsamma banker. Ett land skuldsätter sig inte till välstånd, det investerar och arbetar sig till välstånd. Att ta lån är ofta både riktigt och nyttigt för ekonomin på längre sikt – men bara om det sker för rätt ändamål och med ett hållbart förhållande mellan eget och lånat kapital. Att det finns marknader där företagen kan få fram både riskvilligt och lånat kapital för att expandera långsiktigt, effektivisera och göra produktionen miljömässigt hållbar är en nödvändig förutsättning för framtida välfärd.
Räntemarginalerna på bostadslån har mer begränsad betydelse. De måste ha ett rimligt förhållande till kostnaderna för bankers och bostadsinstituts upplåning. Men inte bara för goda, utan också för tunna marginaler kan vara ett tecken på samhällsekonomiska och privata risker.
Detta behöver upprepas om och om igen, trots den läxa som borde vara väl inlärd efter de senaste årens finanskriser, arbetslöshet och stagnation i en rad länder.
Delårsrapporterna från Sveriges stora banker visar på i stort sett god lönsamhet och långt bättre stabilitet än många banker i andra europeiska länder. Spår från Swedbanks vårdslöshet i Ukraina syns fortfarande, men den rörelsen är nu avvecklad och förlusten tagen.
Nyheten om bankvinsterna har ganska allmänt presenterats som att bankerna är oförskämt lönsamma och kapar åt sig även en del orättmätiga inkomster på låntagares eller sparares bekostnad. Den kärna av seriös diskussion som finns här rör konkurrensen. Att småspararnas ränteinkomster är nedtryckta mot botten beror dock på att en rad länder för en ytterst expansiv penningpolitik, med mycket låga styrräntor och en stor tillförsel av nya pengar
När det gäller sparande i bank av belopp som kan bindas något eller några år går det inte att säga att storbankerna saknar konkurrens. Det finns tvärtom en rad nischbanker och andra alternativ, som har skyddat spararna från att komma ännu mer i kläm. Konkurrensen är mindre god när det gäller bolån.
Men vare sig det eller räntemarginalen är det stora problemet. En alltför stor privat skuldsättning och bostadspriser som över åren höjts mycket innebär däremot privatekonomiska och samhällsekonomiska risker. De senare kommer nu knappast från att bostadslånen kan göra bankerna instabila utan från att de kan fördjupa en konjunkturnedgång när högbelånade personer drar in på andra utgifter för att klara höjda räntor eller förluster på hus.
Långt viktigare än bolåneräntorna är att bankväsendet har god soliditet och lönsamhet och en rejäl kapitalbas som hindrar att samma situation uppstår som i så många länder, med banker som lever vidare som vålnader, som inte rekonstrueras och inte läggs ned och inte klarar att låna ut till företagen, men ändå hålls under armarna.
Det som behövs mest för att få kapitalmarknaderna att fungera bättre, med tillgång på långsiktiga pengar för framtidssatsningar, är skatteregler som bättre medverkar till att företag expanderar med eget, riskvilligt kapital – och som inte underblåser en alltför stor skuldsättning i näringsliv eller hushåll. Många länders skattersystem har bidragit till finansiell instabilitet. Här kan även svenska kapitalskatteregler förbättras.