Folkpartiledaren Jan Björklund har ändrat sig. Han kan nu tänka sig att införa fler så kallade pappamånader, det vill säga månader i föräldraförsäkringen som inte kan överföras mellan föräldrarna.
FP-ledarens svängning är välkommen. Den viktigaste uppgiften för jämställdhetsarbete i Sverige är att stärka kvinnors ställning i arbetslivet och det främsta verktyget är familjepolitiken.
Problemet är välkänt. Den relativa jämställdheten i tidig ålder upphör i samband med familjebildning och barn. Det är då kvinnor minskar sitt förvärvsarbete och halkar efter i löne- och karriärutveckling. Kvinnor tar ut en övervägande del av föräldraförsäkringen, därefter deltidsarbetar mer än männen och är oftare hemma med sjuka barn.
Under tiden kan männen fortsätta som tidigare, utan att låta barn komma i vägen för yrkeslivet.
Orsaken är djupt liggande värderingar i synen på kvinnors och mäns uppgifter i familjen och samhället, värderingar som återskapas genom omvärldens krav och förväntningar. En man förväntas lägga full kraft på arbetet även med små barn hemma. En kvinna förutsätts däremot kraftigt sänka sina yrkesambitioner under småbarnsåren.
Philip Hwang, professor i tillämpad psykologi vid Göteborgs universitet, har tillsammans med den amerikanska sociologen Linda Haas sedan 1990-talet undersökt svenska företags attityder till föräldralediga pappor. Slutsatsen är att det går åt rätt håll men att det aktiva eller passiva motståndet mot mäns uttag av föräldraledighet fortfarande är utbrett.
Det kan handla om kommentarer från arbetsgivaren som ”Vi får se om du får samma uppgifter när du kommer tillbaka” och andra antydningar om att den typen av frånvaro från jobbet ogillas. En majoritet av männen känner att de inte får stöd från arbetsledare och arbetskamrater om de tar pappaledigt. Resultatet är därefter. Män tar ut mindre än en fjärdedel av föräldradagarna.
Större delning av föräldraförsäkringen skulle ändra spelreglerna. Pappor skulle få starkare argument gentemot könsrollsbundna arbetsgivare, normer skulle förskjutas och kvinnor skulle få bättre ställning på arbetsmarknaden – barnafödande skulle i mindre grad vara ett hot mot kvinnors yrkesambitioner.
Politiker som vill gå i den här riktningen bör inte rädas opinionen. När den första pappamånaden infördes 1994 var en majoritet av svenskarna emot reformen men accepterade den snart. Samma sak med den andra pappamånaden som kom 2002 och i dag vill folk inte återgå till den gamla ordningen där alla månader kunde överföras mellan föräldrarna. Det talar för att fler bundna månader skulle accepteras, när förändringarna har rotat sig och fördelarna blivit uppenbara.
Det står nu också klart att jämställdhetsbonusen – för många alternativet till mer delning av föräldraförsäkringen – inte har haft någon effekt på pappornas uttag av föräldradagar. Det visade en utvärdering från Försäkringskassan nyligen.
Alltså: De patriarkala normerna luckras upp, men mycket långsamt. Hindren för kvinnor i arbetslivet består. Pappamånadernas positiva effekt är oomtvistad. Den alternativa lösningen fungerar inte. Vägen framåt borde vara given.