I går bjöd Vattenfall offentligt ut sin tyska brunkolsverksamhet till försäljning. Via en annons i Financial Times välkomnade den av svenska staten helägda energijätten bud från intressenter.
Det har ett tag varit känt att Vattenfall vill göra sig av med sin tyska fossilkraft och fokusera mer på förnybart. Att man nu aktivt efterlyser köpare kan vara ett tecken på en växande insikt om att verksamheten inte kommer att bli lättsåld. Vilket pris man tänker sig har Vattenfall ännu inte avslöjat och därmed är det oklart om energiäventyret kommer att sluta på plus eller minus.
Förra veckan meddelade också ett annat bolag med statliga ägarintressen att man nu vill göra sig kvitt en kontroversiell verksamhet. Det var Telia Sonera som då tillkännagav att man vill lämna Centralasien, däribland Uzbekistan och Azerbajdzjan. Paralleller går att dra. Precis som i fallet Telia Sonera har staten varit för svag och ofokuserad i sin ägarroll inom Vattenfall. Båda bolagen har fått alldeles för fria tyglar att ge sig in i tveksamma affärer på utländska marknader. I fallet Vattenfall följdes investeringarna i kolkraft, som inleddes i slutet av 90-talet, av den vida uppmärksammade Nuon-affären.
Vattenkrafts kolkraftssatsning har varit lönsam, men i takt med sjunkande elpriser i Europa har marginalerna minskat. Värdet på verksamheten har också skrivits ned i omgångar, senast i juli i år med 15 miljarder kronor.
Att denna nu bjuds ut till försäljning är en svår huvudvärk för de miljöpartistiska ministrarna i regeringen, med miljöminister Åsa Romson i spetsen. Dessa har ett kongressbeslut att förhålla sig till, om att kolkraften inte ska säljas utan avvecklas. Vänsterpartiledaren Jonas Sjöstedt var under gårdagen också snabb i sin kritik av MP. Han menade bland annat att regeringens trovärdighet i klimatarbetet går förlorad om man låter någon annan elda upp kolet.
Det är sant att en försäljning av brunkolsverksamheten bara kommer betyda att koldioxidutsläppen fortgår i annan regi. Men att föreställa sig att tysk energipolitik kan styras från Stockholm är naivt och det inser även Sjöstedt. Sannolikt är han främst ute efter att komma åt Miljöpartiet.
Ett försök från Vattenfall att avskeda sina brunkolsarbetare och lägga ner produktionen skulle inte accepteras från tyskt håll och därtill skulle de ekonomiska konsekvenserna för svenska skattebetalare bli stora. Därför är det enda rimliga alternativet att försöka sälja denna energipolitiska skamfläck.
På kärnkraftsolyckan i Fukushima 2011 följde det beklagliga tyska beslutet att avveckla kärnkraften, samtidigt som man höll fast vid att ha kvar sitt beroende av kolkraften. Att Tyskland är så välvilligt mot kolkraften, trots dess miljöeffekter, bidrar dessutom till att pressa ner elpriserna och göra investeringar i koldioxidneutral energi mindre lönsamma. Fossileldning kommer således under lång tid framöver att utgöra en bärande del av landets baskraft. I somras fastslogs att 85 procent av brunkolsverksamheten ska bevaras.
I nuvarande situation borde den tyska regeringen, för att få till stånd en rimlig miljöpolitik, införa en energiskatt på koleldning medan man verkar för att få ordning på det just nu icke-fungerande systemet med utsläppsrätter. Detta är dock inte något som Vattenfall kan rå på, hur gärna V och MP än skulle önska det.