Men att målets form är den rätta är inte detsamma som att dess nivå är det.
En minskning med totalt 40 procent, räknat från det vanliga basåret 1990, är med stor säkerhet för liten för att ge ett tillräckligt bidrag till att vända den globala utsläppsutvecklingen. Detta är den tyngst vägande kritiken mot EU-kommissionens försök i går att jämka samman medlemsländerna.
Ingen annan grupp av länder, eller något av de allra största enskilda länderna, har dock hittills har satt upp ett mål på motsvarande nivå. Det kan också väntas ett motstånd inom EU-kretsen, från en del lobbygrupper samt några regeringar.
Många av svårigheterna inför internationella klimatförhandlingar kvarstår, oavsett hur EU formulerar mål och delmål. Den blockeringen uppstår inte bara genom skillnaden mellan rika, tekniskt avancerade länder och de stater som är på väg upp ur tidigare djup, förlamande fattigdom.
Att de senare ska skära ned på de utsläpp per invånare de hade i utgångsläget är det ingen med sinne för realism och rättvisa som begär. Däremot behöver även sådana länder göra väldigt mycket för att effektivisera energianvändningen och pressa ned antalet koldioxidekvivalenter per enhet av produktionen. Detta kan göras på många sätt. Då är procentmål för helheten meningsfulla, de visar på vad som sammanfattningsvis ska uppnås.
Men de är samtidigt närmast hopplösa att nå full enighet om, eftersom världens mer energianvändande länder är en blandning av användare av fossila bränslen, exportörer av olja, kol och gas samt ett mindre antal stater som Sverige, som har hög teknisk nivå men utanför transportsektorn i huvudsak har frigjort sig från fossilberoendet. Dessutom finns ännu en rad länder med ytterst låg energiförbrukning per invånare på grund av djup fattigdom, men ändå en mycket ineffektiv energisektor.
När många av de fossilexportberoende regimerna dessutom är i bästa fall auktoritära, och i andra fall utpräglade maffiastater eller totalitära diktaturer, är det praktiskt taget omöjligt att enas om något reellt. Sabotagekrafterna blir för starka. Därför bör man försöka gå runt den vanliga FN-metodikens inneboende handlingsförlamning. Viktiga aktörer, som EU, Nordamerika, Kina, Indien och en del andra bör göra upp om huvuddragen och om checklistor på vad de länder som är relevanta på respektive område ska ta itu med.
Där kan EU:s 40-procentsmål bli användbart. Men det gäller då att fylla det med innehåll, under hänsynstagande till att geografi och näringsstruktur gör att delmålen behöver se annorlunda ut på olika håll. Den omstridda frågan om bindande mål för "förnybara" energikällor kan inte ha samma svar i det platta Holland som i Sverige eller Norge som har en bergskedja och stora älvar. Å andra sidan duger det inte att som tyskar och en del andra ersätta kärnkraft med vindkraft och fossilgas, och fortsätta att i stor skala elda gas och brunkol. Det är därför viktigt att det blivit rätt rangordning mellan koldioxidmålet och andra visioner.
Sverige kommer att ha förhållandevis lätt att klara det mål EU kan väntas sätta upp. Vi gör redan mycket rätt. Men det finns tre stora saker att lägga mer uppmärksamhet på: Mer trafik som inte går på fossila drivmedel, mindre av klimatskadliga gaser från lantbruket samt mer eftertanke om vad svenska privata konsumtionsvanor medför av utsläpp i helt andra länder.