Vad det handlade om var att kulturens frihet och det fria ordet är en grundläggande del av det svenska samhället, och en legitim och värdefull del av kulturpolitiken.
Det blir inte heller utrikespolitik som Strängnäs kommun ger sig in på om fullmäktige, som nu förbereds, i höst tar ställning för ett liknande stipendium med möjlighet att arbeta i Mariefred, och kanske också delta i det lokala och regionala kulturlivet. Tanken där är att anknyta till den landsflyktige författaren och journalisten Kurt Tucholsky, som gett namn åt PEN-klubbens årliga Tucholskypris. Han fick skydd i Sverige när det bruna naziväldet ströp det fria ordet i Tyskland. Även om han större delen av tiden bodde i Göteborgsområdet var han även en tid i Hedlandet och Mariefred, och ville ligga begravd i just Mariefred, vilket han också är.
Att i lokal kulturpolitik anknyta just till Tucholsky, som blivit en symbol för det fria ordet, är en alldeles utmärkt idé. Det var också en god idé att med deltagande i det kulturella stipendieprogrammet för fristadsförfattare knyta an till fristaden som varumärke för Eskilstuna.
Är nu dessa blygsamma, men värdefulla, insatser för kulturutbyte och kulturell frihet på väg att omöjliggöras? Ett liknande beslut i Gävle överklagades (från M-håll, konstigt nog), och har blivit upphävt av förvaltningsrätten i Falun. Den tyckte att det var utrikespolitik, och därmed utanför en kommuns kompetens. Domen har inte vunnit laga kraft. Den är så svagt grundad att det är mycket sannolikt att den upphävs i högre instans.
Fast riktigt säker på sådant kan man ju numera inte vara. Störande ofta får diskutabla eller aktivistiska domstolsbeslut följder i politiska frågor. Man kan vara beredd på mycket underligt efter att en annan förvaltningsrätt fick för sig att den statliga tillsynsmyndigheten inte hade kompetens att utöva tillsyn över en internatskolas bostadsdel. Det såg en tid ut att behöva bli proposition och lagändring för att återinföra en rimlig ordning. Men där rättades det hela till av Högsta Förvaltningsdomstolen.
Tills vidare bör man ändå kunna utgå från att Gävleärendet inte omöjliggör stipendier till fristadsförfattare. Det har i en del kommuner spritts en osäkerhet om kompetensfrågan, och ett sådant argument har domstolen i Falun summariskt och utan spår av djupare analys tagit till sig.
Det hänvisas till att den ideella organisation som samordnar författarfristäder på olika kontinenter har framhållit att det också är en markering mot de länder som förföljer och fängslar författare. Men detta är ju en sidoeffekt, inte att kommunen försöker föra en utrikespolitik.
Sveriges utrikespolitik mot exempelvis Iran sköts av regering, riksdag och utrikesnämnd. Ett författarstipendium har visserligen karaktären av en idémässig markering för frihet och mot förtryck. Men så är det inte sällan med kulturutbyte och kulturevenemang. Det är mycket på det området som kan ses som stötande av regimer som står för ofrihet. Men om sådana regimers eventuella obehag skulle sätta spärrar för det kommunala kulturutbytet över gränserna skulle det få vittgående och olustiga följder
Domstolen i Falun har trampat fel. Väldigt fel.