I veckan fattade regeringen sitt beslut. Den kommer att lägga fram ett förslag om ytterligare individualisering av föräldraförsäkringen, en tredje pappamånad. Vänsterpartiet ställde sig bakom förslaget och Folkpartiet har tidigare meddelat att regeringen kan räkna med partiets stöd.
Därmed är det i princip klart. En tredje pappamånad blir av.
Det är välkommet. Jämställdhet i arbetslivet och i samhället i stort uppnås inte utan jämställdhet i hemmet. Det börjar där.
Kritiker menar att individualiserad föräldraförsäkring är statligt petande i familjerelationer. Det är en felsyn. Staten tvingar ingen att vara föräldraledig en enda dag. Däremot finns det politiska syften vid utformningen av alla offentliga bidragssystem.
Ett övergripande mål är jämställdhet, ett annat är arbetslinje. Föräldraförsäkringen (tillsammans med förskolan) gör att kvinnor inte måste välja mellan yrkesliv och barn. Föräldraförsäkringen är också utformad på ett sätt som gör det lönsamt att ha ett arbete innan man skaffar barn.
Men föräldraförsäkringen är en produkt av sin tid. Tidigare fanns det enbart en moderskapspenning. Män fick ingen ersättning för att vara hemma med barn. När föräldraförsäkringen, med dagar som kunde överföras mellan föräldrarna, kom till 1974, var det därför en mycket radikal reform. Föräldralediga pappor uppstod som fenomen, även om ytterst få föräldradagar togs ut av män och de allra flesta män inte var föräldralediga alls.
Det är i denna miljö som den kollektiva föräldraförsäkringen uppstod. På 1970-talet var det en banbrytande reform. Men nog borde försäkringens utformning spegla det faktum att synen på kvinnors och mäns roll i samhället har genomgått en förändring sedan 1974.
Å ena sidan är det få i Sverige i dag som ser med misstänksamhet på en föräldraledig man. Å andra sidan är barnets tillkomst fortsatt en kritisk punkt i kvinnors, men inte mäns, yrkesliv. I teorin måste inte kvinnor längre göra ett kategoriskt val. I praktiken görs valet ändå. Kvinnor, men nästan aldrig män, sänker sina yrkesambitioner. Mammor tar oftast huvuddelen av föräldradagarna men tar även, till skillnad mot pappor, ut oavlönad ledighet i anslutning till föräldraledigheten. Det gör att den faktiska tiden med barnen när de är små är mycket mer skevt fördelad än de 75/25 procent som Försäkringskassans statistik visar.
Och eftersom mamman är ledig betydligt längre än pappan under den första barntiden blir det oftast hon som går ner i arbetstid i nästa fas. Mycket tyder på att många kvinnor, men nästan aldrig män, planerar för detta genom att välja yrkesvägar som gör det lättare att kombinera småbarnstillvaro med arbete. Hur stor andel chefer arbetar deltid?
Allt detta kan inte ställas till rätta med hjälp av ytterligare en pappamånad. Men värderingar och politiska beslut utvecklas här i växelverkan. Ibland går politikerna före opinionen, ibland anpassar de sig till attityderna. Det gäller likväl att ta steg i riktning mot större jämlikhet mellan könen. Denna reform är en del av det.