Hon är dessutom om inte partivän, så åtminstone något liknande. Men den viktiga anledningen är en annan – den politiska förankringen av det planerade brasilianska köpet av Saabs JAS-plan. Det har präglat mycket av rapporteringen från resan, inte minst i etermedierna. Undertonen av ifrågasättande och antytt avståndstagande har varit omisskännlig. Däremot har inte så mycket sagts om betydelsen för Sverige – särskilt för svensk försvarspolitik.
Utan att direkt övergå i partipolitisk ensidighet har skildringen av Brasilienresan haft mer än en anstrykning av det rödgröna, till vänster om Metallindustriarbetareförbundet.
Perspektivet att ombudsman Löfven från IF Metall är på resa för medlemsintresset i Linköping är inte bara ensidigt utan också snedvinklat. Statsministern, som själv vart yrkesverksam i en annan av de svenska försvarsindustrierna, gläds med säkerhet åt exportframgångar för verkstadsindustrin. Men det mer centrala är att försäljningen av ett ganska stort antal JAS-plan till ett stort, demokratiskt land som Brasilien har ekonomisk betydelse för Sverige. Den kan komma att betyda en hel del för att förlänga serierna, sprida utvecklingskostnaderna och stärka ekonomin i den långsiktiga satsningen på JAS för svenskt försvar.
Detta är ingen obetydlig sak. Den upprustning med vapen, annan teknik samt personal som i sina huvuddrag angivits av en bred parlamentarisk majoritet i försvarsberedningen kommer sett över några år att kosta tämligen stora belopp. Det handlar bland annat om flera betydelsefulla anskaffningar av robotvapen, som åtminstone i huvudsak kommer att behöva köpas från andra länder. Dessa kostnader har blivit mer prioriterade i takt med den ryska upprustningen och det allt mer aggressiva beteendet av Putinstyret. Det underlättar då att också kunna göra exportaffärer med demokratier.
Det rödgröna sura perspektivet på att statsministern verkar för Metalljobb och vapenexport är, särskilt i detta fall, inte värt något instämmande. Tvärtom är prioriteringen vid denna resa riktig. Det här är en fråga där både försvarsberedningens breda majoritet och sexpartiuppgörelsen före nyår pekar på att försvarspolitiken ska hanteras i samverkan, som måste innehålla även exportaffärer – av flyg och ubåtar inte minst.
De fyra borgerliga oppositionspartierna bör just här stå lika enhälligt bakom Löfven som IF Metall säkert gör.
Inom det rödgröna pågår en process av eventuell anpassning till många realiteter, inte minst till de försvars- och säkerhetspolitiska behoven i Putins tidevarv. Vart den processen kan komma att leda MP – och inte minst språkröret Romson, vice statsminister – får tiden visa.
Varje gång detta är på tal ska man dock minnas varifrån den inre västeuropeiska fronten främst undergrävs i säkerhets- och Rysslandsfrågor – nämligen från den yttre högern, och de partier som är idémässigt och på andra sätt besläktade med SD.
Det finns i Sverige bara ett parti som röstar för Putins intressen och mot väst i EU-parlamentet. Det partiet är inte V, och inte heller FI eller MP. Det partiet är däremot SD.
Det rödgröna ska man se upp med, men inte bara med det rödgröna.