Utlandet är en orsak till inbromsningen av den ekonomiska uppgången i Sverige. Både exporten och importen har minskat med omkring tre procent på ett år, enligt de senaste preliminära nationalräkenskaperna från SCB. Importminskningen är till stor del en följd av den svagare exportefterfrågan. Industrin köper många insatsvaror från utlandet då den producerar för export.
Förändringen är osäker, kvartalsstatistik om BNP blir inte alltid rätt i första försöket. Men avmattningen är på inget sätt oväntad.
Mängder av tecken ute i världen pekar åt detta håll.
Tillväxten i de snabbast växande nya industriländerna som Kina, Indien och Brasilien går i måttligare takt än för några år sedan. Närmast halsbrytande tillväxtsiffror är alltid ett tillfälligt fenomen.
De är inte möjliga i längden, utan främst då arbetskraft under några år i snabbt flyttar från jordbruk till industri.
De delar av näringslivet som säljer mycket för att möta efterfrågan från investeringarna och industriproduktionen i bland annat Kina kommer inte att ha samma draghjälp därifrån – det gäller delar av verkstadsindustrin och gruvorna, där gruvboomen i Norrbotten inte längre är lika häftig.
Vi kan alltså inte räkna med att svagheter i inhemsk ekonomi lika lätt ska uppvägas av utvecklingen i utlandet.
Dessutom är det mesta av kostnads-, arbetsmarknads-, bank- och statsfinanskriserna i södra Europa fortfarande i huvudsak olösta, och därifrån kan inverkan på svensk ekonomi bli någonstans mellan svag och usel.
Jämfört med många andra länder är ändå Sveriges situation mer stabil, och det gäller mycket, från exportindustrin till statsfinanserna och från vår miljövänliga elförsörjning till folkhälsoläget.
På alla områdena finns det problem och risker, som bilindustrins sårbarhet för global överproduktion till transportsektorns fossilberoende, samt en åldrande befolkning och arbetskraft som förlorar arbetsduglighet på grund av alkohol och droger.
Något som dessvärre ofta saknas är dock probleminsikt och reforminriktning i samhällsdebatten.
Två omedelbara infallsvinklar i gårdagens rapportering om SCB:s siffror var stimulans av konjunkturen med statsutgifter och fortsatt låga bostadsräntor. Detta är en typisk och enkelspårig inriktning på det kortsiktiga och det som är lättvindigt och inte stöter några lättirriterade intressegrupper.
Att det kommer att behövas stimulanser av konjunkturen i höstens budgetförslag har varit tydligt en tid.
Det har finansministern också sagt långt innan gårdagens siffror.
Det som däremot behöver diskuteras mer är konkurrenskraften och reformer av sådant som är hinder för den ekonomiska utvecklingen.
Att Sverige är mindre illa ute än många andra europeiska länder beror på att statsförvaltning och socialförsäkringar setts över.
Den gamla underskottspolitiken kunde övervinnas, samtidigt som välfärden stärktes i stället för att undergrävas finansiellt.
Det är ingen större konst att dela ut fler miljarder.
Men det behöver göras en hel del för att gå vidare med skattesystemets refor- mering.
Detta gäller både på företagssidan och för att stimulera mer till arbete och mindre till överdriven skuldsättning.
Insikten om detta verka sprida sig, även på tidigare mindre väntade håll.
Se till exempel det nedersta klippet i dagens klippspalt, där Svenska Dagbladet svär i avdragsdyrkarnas helgedom och påpekar att skattesystemet faktiskt subventionerar skuldsättning.