Höstriksdagen går i dag vidare, med budgetförslaget. Men det är ingen naturlag att det finns ett regeringsunderlag för en budget som dessutom är hållbar, vad gäller samhällsekonomi och statsfinanser.
I Sverige har vi blivit vana vid att det alltid finns minst ett, ofta två, ibland möjligen flera, regeringsalternativ som har förmågan att föra en ansvarsfull politik, och få igenom den i riksdagen.
Ett regeringsskifte kan då visserligen avgöra en rad intressanta sakfrågor. En regering som vill och kan ta ansvar blir det i alla fall.
Men det som kan hända inför budgeten om tolv månader är att båda de i dag huvudsakliga regeringsalternativen kan vara ur spel som underlag för en hållbar ekonomisk politik.
De kan ha för få mandat.
Eller så kan ett av dem ha gjort sig odugligt genom att ha bundit sig för politik som leder till en spiral av förvärrade problem.
Vidare kan man ha betett sig så att möjligheterna för regeringskoalitioner över blockgränsen, och till och med uppgörelser i enstaka större frågor, stängts.
Rätt mycket i den politiska debatten pekar däråt just nu. Inte bara partiledningar, utan också väljarna i allmänhet bör fråga sig vad de kan vara på väg att ställa till med.
Tidigare har svaret i liknande lägen varit att Socialdemokraterna när de väl kommit åt makten gjort något annat vad de gett sken av före valet. 1982 drämde de till med en jättedevalvering, som lade grunden till den djupa 90-talskrisen, efter att ha orsakat en spekulationsbubbla och ännu en stor omgång av den inflation som då hade gjort det svårt för alla regeringar under något årtionde.
I dag är dock 1994 en mer intressant jämförelse.
Då sattes Göran Persson som finansminister, och den kursomläggning i den ekonomiska politiken som i olika delar inletts dels av fyrpartiregeringen 1991-94, dels med skattereform och avregleringar 1989-91, fullföljdes med en kraftfull budgetsanering. Det gjorde i längden stor nytta, och Göran Persson kunde i praktiken stödja sig på borgerliga partier för flera svåra beslut, en tid var det till och med organiserat samarbete med Centern.
Är det något som i dag pekar fram mot ett liknande vägval? I stället binder sig S på nytt allt mer till MP och V.
Internt inom S verkar man på lite för många håll ägna sig åt andeutdrivning för att bli kvitt Göran Perssons vålnad. Om MP och V räcker för ett underlag går det säkert att regera, men det kan i så fall komma att ske efter stora förespeglingar om utgifter och återställare, som bara kan hanteras med rätt stora skattehöjningar eller återfall i strukturella budgetunderskott.
En regering som främst upphäver sådant som både S- och alliansregeringar åstadkommit, och till detta lägger MP-förslag som kostar jobb i näringslivet, verkar vara en dröm för många på vänsterkanten. Men den kan leda till en mycket svårhanterad situation.
Man skulle kunnat tro att Stefan Löfven, med sin bakgrund i exportindustrin, skulle vilja undvika just detta. Men det han gör och säger tyder snarast på att han är på väg just dit han inte borde.
Kombinationen av protest- och missnöjesröstande, och intern utveckling som gör en del partier oförmögna att söka samverkan i mittfältet för konstruktiv, ansvarsfull politik, kan faktiskt leda till det som i Sverige inte hänt sedan mitten av 80-talet: Kursen i politiken kan bestämmas av de centrifugala krafterna av sterilt missnöje, utgiftsdrivande gruppintressen och ingrott motstånd mot reformer.
Följderna för jobb, välfärd och sam-hällsklimat kan bli både obehagliga och långvariga.