Även om fem dagar är i kortaste laget för att skaka fram nya kandidater, vilket ger vibbar av att gårdagens presskonferens var ett spel för gallerierna, är blottade strupar ett smart drag av Fridolin och Romson. Efter den senaste tidens skandaler har förtroendet för båda två rasat markant, enligt både Sifos och Demoskops färska mätningar.
Men ännu tyngre väger hur de har ifrågasatts internt. Avgångskrav har rests och i går förklarade de att MP laddar för en nystart, samt att "politiken behöver skärpas och ledarskapet prövas".
Annorlunda uttryckt vill språkrören ha råg i ryggen och svart på vitt att de har partiets förtroende. Utan ett mandat som åtminstone är tydligt på pappret kommer ledarduon aldrig att få med sig de bångstyrigaste maskrosorna i förnyelsearbetet. Det är i sin tur ett måste om MP ska kunna återfå något av det förtroende som partiet har tappat under den stormigaste perioden för ett enskilt parti sedan Håkan Juholt var S-ledare. Möjligtvis med undantag för Sverigedemokraternas järnrörsskandal.
Här är det också värt att komma ihåg att MP är en icke-auktoritär organisation och att partiets kongresser är de minst förutsägbara bland riksdagspartiernas, vilket betyder att det faktiskt kan dyka upp språkrörskandidater som gubben ur lådan. Exempelvis väntas den för allmänheten rätt okända Amanda Lind, kommunalråd i Härnösand, bli vald till partisekreterare, eftersom valberedningen anser att hon är pragmatisk och har en stark ideologisk förankring. Det är två nödvändiga egenskaper för att tvätta bort stämpeln av att MP är Greenpeace politiska gren, befolkat av gröngölingar, som släpper igenom företrädare med vilka värderingar som helst.
Samtidigt ska ingen, allra minst valberedningen, inbilla sig att MP:s problem består av något så enkelt som partiledningen. Akilleshälen ligger betydligt djupare och den som verkligen vill förstå de senaste två veckornas turbulens, måste gräva i partiets historia.
MP är Sveriges mest individualistiska parti, som bildades som en systemkritisk rörelse, som stod för ett annat samhälle och skulle utgöra ett alternativ till makten och övriga partiers pampar. Därför finns det i partiets dna att tusen maskrosor ska tillåtas blomma och inget alternativ får tryckas ner av majoritetssamhällets normer.
I samma upproriska anda har amatörmässighet upphöjts till lag. En MP-politiker får bara sitta ett visst antal år på varje post, vilket tvingar personer med erfarenhet, som det förra språkröret Maria Wetterstrand, att avgå när de har blivit varma i kläderna. Detta trots att de är populära, har mycket kvar att ge och skulle vara en tillgång för vilket parti som helst. I synnerhet för ett ungt parti som Miljöpartiet, där rutin är en bristvara och som verkligen skulle behöva några gamla rävar för att rida ut stormar och förhindra nya.
Om Miljöpartiet verkligen menar allvar med sin förnyelse är det här de måste börja. Både partiledning och gräsrötter behöver inse att politik inte bara är att vilja eller att i varje andemening följa sin egen övertygelse.
Mer än något annat är regeringspolitik att styra, stå pall när det blåser och ta ansvar för helheten. Det är ingenting för amatörer.