Hur länge ska ni skylla arbetslösheten på den ekonomiska krisen? Den frågan, i lite olika varianter, fick finansminister Anders Borg (M) gång på gång under intervjun i söndagens Agenda i SVT, inför regeringens presentation av vårpropositionen.
Detta är för tillfället ett centralt spår i den politiska nyhetsjournalistiken. Fram till i januari handlade den mediala berättelsen om Socialdemokraternas kris. Nu handlar den om regeringens idélöshet, handlingsförlamning och opinionsproblem. När sådana berättelser presenteras slipas nyanserna av och minnet försämras. Så reducerar politiska reportrar hänvisningar till den kraftigaste inbromsningen i den internationella ekonomin sedan 1930-talet till oseriösa bortförklaringar.
Titta då närmare på siffrorna över sysselsättningen. När alliansregeringen tog över 2006 var arbetslösheten 6,5 procent. I dag är den en dryg procentenhet högre. Men det ger inte hela bilden. Under denna femårsperiod har nämligen antalet sjukskrivna och förtidspensionerade minskat med 150 000 personer.
Sysselsättningsgraden låg 2011 på i princip samma nivå som 2006, trots att arbetskraften, personer mellan 15 och 74 år, under perioden ökade med 340 000. Av dessa var 190 000 mellan 65-74 år. Och eftersom få personer över 65 år arbetar innebär denna demografiska förändring att den totala sysselsättningsgraden hålls tillbaka.
Nog är det ett hyggligt femårsfacit, med tanke på jordbävningen i världsekonomin 2008-2009 och dess efterskalv.
Men det finns ändå problem med sysselsättningen. Arbetslösheten riskerar att fastna på en hög nivå. Andelen långtidsarbetslösa har ökat. En del av dessa människor har visserligen saknat arbete även tidigare, men varit i sjuk- och aktivitetsersättning. Men problemet kvarstår och kräver betydligt större insatser än de som regeringen har vidtagit under denna mandatperiod. Mer omfattande åtgärder behövs för människor som står långt från arbetsmarknaden.
Mycket talar också för att regeringen borde stimulera ekonomin – sänka skatter och öka statens utgifter – mer än vad finansministern hittills accepterat. Det finns tecken på vändning i världsekonomin och den kaosartade upplösningen av europeiska statsskulder kan nu avföras från listan över risker. Konjunkturinstitutet, KI, påpekar att en mer expansiv finanspolitik skulle påskynda ekonomisk återhämtning i Sverige.
En titt i backspegeln visar att sådana åtgärder, om de vidtagits tidigare, hade kunnat dämpa årets avmattning. Och kanske är finansminister Anders Borg (M) nu på väg i den här riktningen, trots sitt ständiga mantra om vikten av försiktighet. Under gårdagens presentation av vårpropositionen upprepade han gång på gång att resursutnyttjandet i ekonomin är lågt – vilket det är – och sa underförstått att budgeten för nästa år mycket väl kan underbalanseras – vilket borde tillåtas med en statsskuld på bara drygt 30 procent av BNP.
Men förutom konjunkturpolitik behövs även långsiktiga reformer för att få ekonomin att fungera bättre. Här är regeringen vingklippt av sin minoritetsställning i riksdagen. Det måste dock inte ta död på politisk aktivitet i Rosenbad. Regeringen kan syna Socialdemokraternas och Miljöpartiets kort genom att exempelvis ta ett initiativ till en stor blocköverskridande skattereform? En regering som är förhindrad att regera med kraft kan ändå visa att den vill något.