Det blir en följetong under rätt lång tid med skattebrottslingar som släpps ur fängelse, får resning, får straff för bokföringsbrott men slipper för skattebrott och skickar advokater till Justitiekanslern med skadeståndskrav mot staten – men som likafullt har begått skattebrott. Ofta grova sådana, på hundratusentals eller många miljoner kronor.
Den skadan är nu skedd. Politiskt kan den inte göras ogjord. Den har åstadkommits i domstolsväsendet, i växelspel mellan lobbyister och domstolar på övernationell nivå.
Den politiska uppgiften är nu att ändra processreglerna så att skatteflyktslobbyn inte triumferar varaktigt. Alliansregeringens linje framgår där tydlligt i utredningsdirektiv som de fyra partierna enades om vintern 2012. Det finns dock två huvudalternativ, för den utredning som blir klar efter sommaren.
Ett är att skattebrott och skattetillägg prövas i samma domstol, i praktiken förmodligen att förvaltningsdomstolarna även blir brottmålsdomstolar då det gäller skattebrott, där straff i så fall utmäts i slutet av axeringsprocessen. En nackdel är då att ekonomisk brottslighet ofta är en sörja av en rad olika brott, såsom konkursbedrägerier, bokföringsbrott, vanliga bedrägerier och annat, förutom skatte- eller tullbrott. Om fängelsestraff då ska utmätas i olika domstolar för olika delar i samma härva kan det vålla nya problem.
Mer sannolikt och lättare genomförbart är det andra huvudalternativet, som alliansregeringen också satt främst i direktiven. Det är att det i ett visst skede i en taxeringsrevision eller liknande görs ett vägval, i lindrigare fall där åtal för skattebrott inte kan förutses går man direkt på frågan om skattetillägg, i andra fall får skattetilläggsfrågan vänta medan åtalsanmälan görs, och skattetillägg för felaktig deklaration fastställs då senare, när brottsfrågan behandlats genom dom eller nedlagd utredning.
Detta bör kunna fungera, men det är inte helt säkert. Det gäller att se upp så att tidsutdräkten inte leder till att skattetilläggen blir uddlösa och kan krävas in först när bedragare hunnit se till att flytta alla pengar utom räckhåll. Just något sådant, att göra skattetilläggen verkningslösa och ändra styrkeförhållandet till skatteflyktingarnas fördel och skattebetalarnas nackdel har väl också varit drivkraften bakom mycket av den juridiska offensiven mot Sveriges uppdelning i taxerings- och brottmålsprocess.
Alliansregeringens linje är att detta inte ska få ske. Både skattetilläggen och de straffrättsliga påföljderna ska finnas kvar, och "skattetillägg är ett mycket viktigt verktyg för att säkra ett korrekt uttag av skatter och avgifter" – regeringens ståndpunkt är här synnerligen tydlig. Den är värd väljarnas stöd.
Regeringen har dock inte alla på sin sida – det gapar en värderingsmässig klyfta mellan regeringen och den mindre del av borgerligheten som har sina sympatier och ibland sin yrkesutövning på skatteflyktingarnas sida. De senare har nu tillfälligt vunnit och vållat avsevärda svårigheter för regeringen.
Det ska då med skärpa slås fast att den triumf för skattebrottslingar som omtolkning av en internationell konvention orsakat inte alls är någon framgång för dem som vill ha rättvisa och om möjligt lägre skatter. Det som skett är tvärtom ett slag i magen på hederliga skattebetalare och skötsamma företagare.