Ledare: Regeringen siktar fel

I går presenterade Finanspolitiska rådet sin årliga granskning av regeringens ekonomiska politik, utifrån budgetpropositionen och vårändringsbudgeten. Kritiken är bitvis hård.

Ta exempelvis regeringens förhållningssätt till överskottsmålet. Detta finansiella mål anger alltså att den offentliga sektorns sparande ska uppgå till en procent av BNP över en konjunkturcykel. Regeringen har tidigare gjort klart att man i stället önskar införa ett balansmål, det vill säga varken underskott eller sparande.

Finanspolitiska rådet betonar nu att regeringens sparvilja är för svag – en budget nära balans kommer att uppnås först 2018. Rådet manar således till en höjd ambitionsnivå, så att budgeten balanseras 2016 och överskottsmålet kan klaras inom nuvarande mandatperiod. Sammantaget görs bedömningen att regeringens planerade finansiella sparande 2016–2018 i kombination med "frånvaron av ett åtagande om att finansiera oförutsedda utgiftsökningar" utgör ett brott mot det finanspolitiska ramverket.

Detta finanspolitiska ramverk, som infördes i mitten av 90-talet, har tjänat Sverige väl. Statsskulden har minskat rejält och den svenska ekonomins trovärdighet har stärkts. Att frångå överskottsmålet eller hantera detsamma slapphänt riskerar medföra försämrad budgetdisciplin, där varje ny regering vill låta vissa saker få kosta lite mer. Finanspolitiska rådet konstaterar således, mycket riktigt, att det är viktigt att ändringar av målets nivå baseras på långsiktiga överväganden och politisk samsyn.

Också när det gäller målet om lägst arbetslöshet i EU år 2020 ifrågasätts regeringen. Detta beskrivs som mycket svårt att nå. Sådant som fler utbildningsplatser, förbättrad validering av utbildningar från andra länder och traineetjänster inom vård och omsorg beräknas visserligen kunna ha viss effekt på arbetslösheten. En viss effekt åt andra hållet beräknas dock höjd arbetslöshetsersättning och avskaffandet av sänkta arbetsgivaravgifter för unga ha.

Rådet drar således slutsatsen att det krävs mer genomgripande reformer av arbetsmarknaden om Sverige ska kunna nå de lägsta arbetslöshetsnivåerna inom EU. Som exempel på problemområden nämns utformningen av det svenska anställningsskyddet och nivån på de kollektivavtalade minimilönerna. Knappast något som regeringen vill vidröra.

Att verka för lägre arbetslöshet är naturligtvis viktigt, men att utforma målsättningen i relation till andra EU-länder är problematiskt. Förhållandena länderna emellan är olika. Exempelvis gäller det att minnas att Sverige, trots att arbetslösheten inte är lägst, har högst sysselsättningsgrad inom unionen – detta i och med sådant som att en hög andel svenska kvinnor jobbar. Skillnader i ländernas utbildningssystem påverkar också hur många studenter som räknas som arbetslösa.

Kort sagt är idén om att tävla i arbetslöshetstal med andra EU-stater illa genomtänkt. Risken för att arbetslösa snart börjar gömmas undan i olika överflödiga åtgärdsprogram, för att snygga till siffrorna, är överhängande.