Att sätta den politiska dagordningen handlar i mångt och mycket om att erövra språket. Det ser vi nu i flyktingpolitiken. De som förespråkar högre murar runt Sverige använder åtminstone tre språkliga grepp.
Det ena är att beskriva de påstådda hoten i termer som "systemkollaps", begrepp som är starkt ödesmättade men i sak diffusa, vilket gör dem svåra att ifrågasätta.
Det andra greppet är att tränga ut själva flyktingen, människan, ur det flyktingpolitiska språket. Det talas om "volymer", "asyltryck", "inflöde i asylsystemet".
Det tredje greppet är att beskriva lagstiftning som hindrar människor att söka asyl i Sverige som "paus" och "andrum". Lagändringar som för många flyktingar innebär definitiva och oåterkalleliga konsekvenser framställs som ett tillfälligt avsteg. Det flyttar också perspektivet från de människor som drabbas till oss andra, som får tid att hämta andan.
Men föremålen för denna politik har namn, ansikten och historier. Sveriges Television tog nyligen fram två sådana.
På ett asylboende i Farsta i Stockholm sitter Sarah från Syrien. Hon har rest till Sverige från Libanon där hennes make och barn bor i ett förfallet garage. Muhammed, även han syrisk flykting, har fru och barn kvar i Syrien. Nyligen fick han veta att den treåriga dottern träffats av granatsplitter.
I likhet med många flyktingar gjorde Sarah och Muhammed den farliga resan till väst ensamma för att inte utsätta de övriga familjemedlemmarna för risker. Den som ges asyl får nämligen rätt att återförenas med familjen som då kan resa säkert med flyg till, i det här fallet, Sverige.
Men den planen håller nu på att gå i stöpet. S-MP-regeringen är nämligen på väg att med Moderaternas stöd ändra lagen.
Den grupp som kallas "alternativt skyddsbehövande", där de allra flesta krigsflyktingar ingår, förlorar rätten till familjeåterförening. Lagen är tänkt att träda i kraft i vår och gälla även dem som har lämnat in sin asylansökan tidigare men inte fått ett beslut.
Det betyder att personer som Sarah och Muhammed har blivit lurade. De reste till Sverige och sökte asyl i tron att de kan återförenas med familjen här, något som snart blir omöjligt. Och eftersom de redan har sökt asyl i Sverige kan de inte ta sig till ett annat EU-land där familjeåterförening blir fortsatt tillåten.
För Sarah och Muhammed finns bara brutala alternativ: att leva i Sverige åtskilda från sina familjer, att resa tillbaka till misären i Libanon och till krigets Syrien där familjen varje dag löper risk att dödas, eller att låta familjerna göra samma farliga resa som de själva har gjort – kanske sätta barnen i gummibåt.
Så ser verkligheten ut bakom talet om "minskat asyltryck" och "andrum". Stefan Löfven, Åsa Romson, Gustav Fridolin och Anna Kinberg Batra ställer sig bakom en politik som fullt avsiktligt splittrar familjer.