Danmark är fossilt. Vindkraftverken vill de helst visa upp, men en mer sann bild av Danmarks energi ger deras fossilgasnät och deras koleldade kraftverk. Det har med tiden blivit allt mer uppenbart ohållbart. Förändringar är på väg. En av dessa råkade i går bli det som spräckte regeringen.
Den hade snart spruckit ändå. Två av de tre partierna passar bra in i regeringen, som nu ännu tydligare blir en koalition av socialdemokrater och liberaler, men med ett arbetsprogram som på en hel del sätt liknar sådant alliansregeringen hållit på med i Sverige sedan 2006. Socialdemokraterna under Helle Thorning-Schmidt, och det liberala partiet radikale venstre, med partiledaren Margrethe Vestager som ekonomiminister och tongivande för regeringens ekonomiska strategi, blir av med det tredje partiet i koalitionen. Socialistisk Folkparti (SF) som plågats av konvulsioner under hela regeringstiden, men tappert försökt att visa att det var regeringsdugligt och kunde delta i riktig politik med svåra beslut, klarade inte mer.
Efter ett tidigare byte, där en partiledare avsattes, har nu nästa partiledare tvingats gå, samtidigt som partiet lämnar regeringen, och delvis spricker. Ett av dess statsråd ansluter sig till socialdemokraterna och vänder SF ryggen.
Om det som skett får någon betydelse för Danmark återstår att se. Men den utlösande faktorn, som drev SF över stupet, är väldigt dansk.
I stället för Vattenfall, som innan brunkolsdårskapen i Tyskland var ett bolag för vattenkraft- och kärnkraftverk, har danska staten ett jumbostort fossilenergiföretag. Det hette från början Dansk Naturgas A/S, och numera DONG Energy. Det har slukat en del kolkraftverk, fjärrvärmenät och andra energiverksamheter. Även om det ska investera mer i vindkraft är kärnan fortfarande utvinning, handel och distribution av fossilgas, samt elnät i flera länder.
Att staten på detta sätt satt sig själv som gisslan i fossilenergisektorn har förstås ingett mer och mer obehag. Sedan ett tiotal år, och sedan en regering med annan färg, finns principbeslut om börsintroduktion och kraftig minskning av statens exponering i ägarrollen. När socialdemokraterna återfick statsministerposten med Helle Thorning-Schmidt fullföljde de den linje som de övertagit från den tidigare, borgerliga regeringen – en koalition som utmärktes av stora ord, vänslande med populisthögern men påfallande lite handlingskraft.
Nu är det i alla fall på väg att hända något. Som en etapp på väg mot börsen minskas statens andel från 81 till 60 procent, två danska pensionsfonder samt storbanken Merrill Lynch köper in sig i DONG. Det sistnämnda utlöste den slutliga brytningen med SF och inom SF – och det var ju inte konstigt.
Det som havererat är något Jonas Sjöstedt och hans partivänner säkert begrundat. SF-ledningen har haft visionen att de skulle visa sig regeringsdugliga och bli tagna på allvar, och inte förbli ett lättviktigt parti som bara sade nej. De har också gjort allvar av detta, inte minst har de med eftertryck deltagit i Helle Thorning-Schmidts markant USA-nära utrikespolitik.
Följden har blivit att ett mer utpräglat kommunistiskt parti vuxit och gjort sig stort på SF:s bekostnad och fört en enkel och tydlig missnöjeslinje. Det är ingen lustig syn. Hos Sjöstedt kan slutsatsen bli att akta sig för kanslihuset.