Långa utläggningar om de demografiska förutsättningarna utmynnade i upplysningen att Fredrik Reinfeldt har skapat och ska leda en så kallad Framtidskommission. Den ska förutsättningslöst ta sig an framtidens utmaningar – men inte huvudsakligen med fokus på konkreta lösningar, utan på att beskriva utmaningarna. Fram till 2013 ska Alliansens partiledare och ett antal experter ägna sig åt detta.
Tydligare än så kan regeringens handlingsförlamning knappast illustreras.
Det finns mycket som behöver göras för att stärka Sveriges konkurrenskraft och minska utanförskapet. En rad skatter behöver justeras för att stimulera företagande och investeringar. Socialförsäkringssystemet behöver reformeras ytterligare för att sänka marginaleffekterna när människor går från bidrag till arbete. Det gäller främst utformningen av försörjningsstödet, och bostadsbidraget som borde fasa ut. A-kassan behöver göras om så att fler får ett fullgott skydd vid arbetslöshet. Taket måste höjas och ersättningen samordnas med nivån på sjukförsäkringen. Det finns också anledning att i samförstånd med Socialdemokraterna se över pensionerna och hur dessa kan höjas – utan att äventyra pensionssystemets långsiktiga stabilitet.
Mycket av precis detta har också utretts och förslag har lämnats. Men Globaliseringsrådets rapporter som kom för drygt två år sedan har i stort sett lämnats obeaktade. Och det är osäkert om Långtidsutredningen från tidigare i år kommer att få något genomslag i regeringens politik de närmsta åren. Syftet med Fredrik Reinfeldts framtidskommission är inte att ta ställning till och göra konkret politik av de båda utredningarnas förslag. Nej, den ska placeras på ruta ett för att storögt spana in i framtiden.
Visst, Reinfeldt befinner sig i ett prekärt läge. Det ser ut som att han och regeringen kan få stora problem till hösten med att driva igenom också en måttfull och främst administrerande politik. Genom att dra ner reformambitionen till ett minimum kan han undgå att framstå som vingklippt och maktlös.
Ändå borde man kunna förvänta sig mer av statsministern. Som regeringschef är det hans ansvar att bredda regeringsunderlaget eller söka samarbete på de områden där reformer inte kan vänta. I stället verkar han vilja bädda in alla svåra frågor i en utredning och skjuta dem långt in i framtiden.