Krisen för lönebildningens framtid är ett faktum, och har inte kommit plötsligt. Uppslutningen kring industriavtalet har brutits ned de senaste åren, med tilltagande attacker mot avtalets grundtankar, och dessutom extra påfrestningar när industrin drabbats hårt av en tillfällig exportkris.
Men var det nödvändigt att dramatiskt säga upp avtalet? Det borde väl ändå ha varit möjligt att mer i stillhet ta upp nya överläggningar om samarbetsformerna och industrins löneledande roll? Att börja detta med en sådan här skräll kan ju vara tänkt som en väckarklocka, men innebär onekligen risker. Det viktiga är ändå att parterna når fram till en ny ordning för hur en norm för löneökningarna ska sättas.
Industriavtalet kom inte till genom allmänt samförstånd över hela skalan av fack- och arbetsgivarorganisationer. Det var parterna i industrin som på egen hand utformade en modell som övriga med en del knot fick finna sig i. Att det i andra avtalsområden sägs både det ena och det andra kan därför inte vara ett skäl att bryta sönder systemet. Man måste se till resultat mer än till prat.
Teknikföretagen kan faktiskt peka på att fackliga motparter skrivit under på riktlinjer för lönesättningen som strider mot kärnan i industriavtalet, alltså att de utlandskonkurrerande företagens läge ska ge en ungefärlig norm för löneutvecklingen även på den övriga arbetsmarknaden.
Att den från utlandet kommande krisen och trycket från andra sektorer fått i vart fall IF Metall att i ord vika sig för andra organisationers kritik mot industriavtalet finns det en del belägg för. I mars i år kom till exempel ett uttalande där en central företrädare för IF Metall tillsammans med kollegor i tre tunga förbund i skyddad sektor skrev under på att normerande avtal inte skulle bestämmas av de utlandskonkurrerande företagens läge utan av vad som ses som acceptabelt över en stor del av arbetsmarknaden.
På ytan är det ju ett tecken på att sådana som länge ogillat industriavtalet pressat det illa trängda IF Metall till något som ser ut att vara motsatsen till industriavtalet. Men värdet av sådana där resolutioner, som sätts ihop för att visa en inte alltid så äkta enighet, är inte självklart. Långt viktigare är vad som sedan inträffar i verkligheten. Där är det ännu väl tidigt att avgöra hur det gått. Framför allt säger 2009-10 inte mycket om hur man kan hålla balansen nästa gång, då det nog inte råder kris på viktiga exportmarknader.
Förhoppningsvis försöker man nu uppdatera och rädda det centrala i industriavtalet. Hur alternativet ser ut kan vara bra att komma ihåg. Den ständiga kampen om att överträffa andra avtalsområden som pågick från 70-, 80- och 90-talet gjorde stor skada på både reallöner och övrig samhällsekonomi.