Det vittnar om obildning, okänslighet och nonchalans att ett sådan jubileumsdag i Norge kunnat avfärdas av kung och hov i Stockholm, som om det var något runtinmässigt nationaldagsfirande. Det inträffade väcker frågor om hur det är ställt med samordning och principer i relationerna mellan regering och hov.
Det borde inte vara möjligt att kungligheterna i en fråga av det här slaget lämnas utan det stöd och den ledning som måste vara regeringens ansvar. En inbjudan från norska stortinget borde ha föranlett samråd med regeringen. Ett negativt svar borde ha varit uteslutet. Det måste vara regeringens ansvar att hovet inte lämnas att drulla omkring på egen hand i frågor som är känsliga i förhållande till våra grannländer.
När det gäller förhållandet Sverige – Norge är det känsligt så snart huset Bernadottes historia är berörd. Carl XIV Johan blev kung i Norge, under en grundlag som skrivits av ett valt storting i Eidsvoll. Hans roll var dubbel. Han tvingade till sig kronan, med vapenmakt. Men det var hans politik som lösgjorde Norge ur enväldet, och öppnade för den egna grundlagen. När nu norska stortinget bjudit in kungaparet är detta förmodligen en viktig förklaring. Man har på norsk sida valt att bortse från saker som för huset Bernadotte är svårt belastande.
I Sverige hade riksdagen 1809 satt punkt för kungadiktaturen, och återinfört tryckfrihet. Norge följde i svenska spår. Några årtionden senare var det tvärtom. Norge hade gått före Sverige vad gäller både parlamentarism och allmän rösträtt. Särskilt parlamentarismens genombrott hade skett under motstånd från kungamakten. Samma kungamakt motsatte sig demokratiseringen av Sverige. I kungahuset fanns också förespråkare för att med militärt våld hindra Norge att lämna unionen.
Men det riktigt mörka, i Sverige oftast förtigna, kapitlet är Gustav V och hans förhållande till det nazistiska väldet under den tyska ockupationen av Norge. J A Selander skrev här i E-K om den skuld som fanns på svensk sida och om taggar som måste dras ut, och frågor som måste redas ut. Det som sedan klarnat är att den norske kungen Haakon VII, som valde demokratin och avvisade Hitler, inte bara blev utdriven ur Sverige då han flydde undan tyska bomber. Kung Gustav V agerade för att delar det norska kungahuset skulle återvända till det naziockuperade Norge, med den nuvarande kungen Harald som gisslan i väntan på en roll som lydkung under diktaturregim.
Haakon VII:s motvilja mot Gustav V var på goda grunder intensiv, även om han och andra visste att andra kungligheter i Sverige, som prins Wilhelm på Stenhammar i Flen, var lika goda antinazister som de demokratiska politikerna i Sverige.
Oviljan att minnas vad den svenske kungen stod för under Norges svåraste stunder har varit stor i Sverige. Frågan är om någon ens vågat sig på att undervisa de nuvarande svenska kungligheterna om detta bedrövliga kapitel. Det norska stortinget har valt att inte låta detta hindra en inbjudan även till kungaparet. Men när inbjudan först avvisades, och när den gällde just minnet av Norges väg ut ur kunglig diktatur, var det en fadäs från svensk sida av närmast ofattbart slag
Nu åker han i alla fall. Men skadan var redan skedd.