2006-10 regerade man i majoritet och genomförde sitt reformprogram från noll. Tempot var högt, mycket blev gjort. 2010-2014 styrde alliansen i minoritet, med en destruktiv opposition. De flesta stora reformer var redan i hamn.
De åtta åren måste ändå ses som en helhet. Reformtakt och kraft i regerandet har skiftat, men filosofin har varit gemensam, och facit är detta:
Jobben är fler. Mellan helåren 2006 och 2013 minskade antalet förtidspensionärer från 555 000 till 364 000. Många som tidigare inte fanns i arbetskraften, utifrån vilken arbetslösheten mäts, kom in i den. Tillsammans med demografiska förändringar och finanskris ger det Sverige en arbetslöshet 1,5 procent högre än före regeringsskiftet.
Men sysselsättningen ökade. Andelen av befolkningen 20-64 år i arbete steg mellan december 2006 och december 2013 från 78,9 till 79,4 procent. Senaste månadssiffra, augusti 2014 är, rensad från säsongseffekter, 80,1 procent. Det är över målet 80 procent som regeringen Persson satte 1999 och nådde bara tillfälligtvis ett par goda år. Dagens notering kommer efter internationell finanskris och en konjunkturnedgång som varit den djupaste och längsta på 80 år.
Sveriges sysselsättningsgrad är nu den högsta i EU.
Ekonomin är starkare. Sedan 2006 har Sverige klättrat i OECD:s välståndsliga från plats 12 till 7, i BNP per invånare. I lågkonjunkturen har de offentliga utgifterna ökat som sig bör, och gett budgetunderskott. Statsskulden i kronor är dock i stort lika stor som 2006. Som andel av BNP har den minskat från 45 till 36 procent.
Hushållens köpkraft steg 2006-13 med 20 procent, ungefär hälften genom reallöneökningar och hälften genom sänkt inkomstskatt. I EU har bara Luxemburg haft starkare utveckling.
Offentliga sektorns resurser är större än 2006 även om man räknar in löne-, pris- och befolkningsökning.
Inte allt är alliansens förtjänst: Kontroll av offentliga finanserna, näringslivets konkurrenskraft, god löneutvecklin samt reformer – av skattesystemet, styrningen av Riksbanken, avregleringar av marknader, ändringar av budgetregler, nytt pensionssystem och större disciplin i löneavtalen. Många politiker i skilda läger samt fack och arbetsgivare ska ha eloge för det.
Denna regerings betydelse är ändå stor. Banksystemet, ekonomins blodomlopp, stabiliserades under finanskrisen. Väl avvägd arbetsmarknadspolitik hindrade förlust av värdefull kompetens och arbetstillfällen. Jobbskatteavdraget har, förutom att göra det mer lönsamt att arbeta, hållit den svenska ekonomins hjul snurrande när utlandets efterfrågan på svenska varor minskade.
Skattepolitiken över lag har varit inriktad på att stärka arbete och företagande.
Därutöver har regeringen vidtagit åtgärder för att få ekonomin, offentlig service och samhället i stort att fungera bättre.
Reformen av systemet för rehabilitering av sjukskrivna har varit mödosam, utskälld, innehållande en del felsteg men absolut nödvändig. 190 000 färre förtidspensionärer vittnar om det. Den kritik som fyllde medieutrymmet för fyra år sedan har så gott som tystnat.
Skolan reformeras med allt från obligatorisk förskola till omgjord lärarutbildning. Resultaten i elevprestationer låter vänta på sig. Men förändring på detta område tar tid, från att reformer träder i kraft till dess att en hel elevkull tagit sig igenom den nya skolan. Och utbildningsdepartementets reformlåda var så gott som tom vid skiftet 2006.
Vårdvalsreform, kömiljard och apoteksreform har gjort vården mer tillgänglig och köerna kortare – utan att det kostat skattebetalarna särskilt mycket.
Sverige har blivit mer öppet. Invandringen har gjorts friare och asylreglerna mer humana.
Regeringens arbetslinje har inte varit spikrak. Allvarliga avsteg som sänkta sociala avgifter för unga och sänkt restaurangmoms har förekommit. Den låga a-kassan ger nu orimligt lågt skydd och minskar rörligheten på arbetsmarknaden.
I bostadspolitiken har det i stort sett varit åtta förlorade år. Försvarspolitiken har till stor del präglats av önsketänkande och missbedömningar av utvecklingen i vår omvärld. Familjepolitiken kunde ha haft skarpare jämställdhetsudd.
Men regeringen har ändå haft en linje i sin ekonomiska politik och tagit itu med problemen i den offentliga sektorn.
Oppositionens bidrag till allt detta har varit minimalt. S, MP, V – senare även SD – har antingen sagt nej eller tyst accepterat det som genomförts. De har aldrig varit pådrivande i skattepolitiken, i skolpolitiken, i förändringar av sjukförsäkringen, i vårdreformerna. MP:s uppgörelse om migrationsreformen är undantag.
Valrörelsen har avspeglat denna attityd. Oppositionens ingång har varit att försöka trumfa över med pengar till än det ena än det andra. V och MP har också gått till val med krav på vinstförbud – som skulle minska valfriheten i skola, vård och omsorg – samt en skattepolitik som skulle försvaga arbetslinjen.
I utrikes-, försvars- och säkerhetspolitiken vill V och MP försvaga Sveriges röst för demokrati i Europa och rusta ner när utvecklingen i regionen kräver att vi rustar upp.
Oppositionen har inte visat att den har idéerna och energin. Alliansen har gjort Sverige rikare, starkare, öppnare, modernare. En sådan regering förtjänar förnyat förtroende.