Lägret användes av naziregimen i Berlin för i första hand folkmord, och därtill för slavarbete. På goda grunder är det just till Auschwitz som minnesdagen för Förintelsens många miljoner offer numera knutits.
Det som i förrgår uppmärksammades – men inte i hela världen och än mindre i alla politiska läger – var 70-årsdagen av att de tyska nazistyrkorna tvingats bort och att Sovjets armé hittat det som var kvar av dödslägret.
När detta kallas för "befrielsen" av Auschwitz bör man minnas att ordet kan leda tanken fel. De som kom att klara sig för att fronten i kriget nådde södra Polen var inte så många jämfört med de som dödades med gas eller på andra sätt. Betydligt mer än en miljon människor dödades i enbart detta komplex av mordfabriker och slavläger, och av dessa döda var omkring en miljon judar.
Att minnas detta är till hjälp för att förhindra att det upprepas eller att annat sådant hemskt inträffar. Det kan skydda mot rasism och mot totalitär diktatur, som tillsammans gav upphov till Förintelsen. Att minnas det är ingen självklarhet. Under lång tid var det omöjligt att ha en minneshögtid i Auschwitz som den i onsdags, där den svenska riksdagens talman deltog. Att Vladmir Putin höll sig undan, fast han kunde ha anmält sig, hade inte bara att göra med dagens motsättningar mellan de styrande i Polen och Ryssland. Det låg framför allt i linje med hur Sovjetmakten metodiskt undvek att fästa uppmärksamheten på hur judar blev offer för ett nazistiskt folkmord.
Även i väst har glömska och förnekande av vad som hände tidvis brett ut sig. Det är nu åter ett läge där så är fallet – inte främst för att de sista överlevande är i 90-årsåldern. Framför allt avancerar flera slags extremism igen, i delvis ny förklädnad. Högerextremismen, som i sin nazistiska form var ideologin bakom diktaturen och folkmordet, har återkommit i en rad länder.
Det var bra att en känd sörmlänning, förre statsministern Göran Persson, ombads tala vid den sammankomst som hölls i riksdagshuset i Stockholm i onsdags. Han gjorde i slutet av 90-talet viktiga insatser för att i Sverige och internationellt motverka att historieförfalskning och glömska fick sudda till minnet av Förintelsen. Hans insatser i den delen uppskattas mycket på andra sidan en del partigränser, samtidigt som de belyser hur mycket som skiljer gentemot extremismens utmarker. Med rätta varnade han nu för hur riskerna vuxit för att extremism och rasism en gång till kan leda till fördärv och katastrof.
Ja, det är det som agitationen mot minoriteter och mot den demokratiska politiken pekar fram mot. Att en av de extrema bruna grupperna, genom att sätta avspärrningsband framför nyhetsredaktioner, deltog i ytterhögerns hat mot journalistiken var en liten, men typisk, sak i marginalen på den agitationen.
Än viktigare är något som också Göran Persson pekade på – de som angriper minoriteter är varandras kusiner idémässigt, idag är det en muslim, i morgon en jude, som blir måltavla.
Dessutom: Det är inte först när rasismen blivit blodig och revolutionär som det är dags för väljare och folkvalda att hålla emot, med sans och demokratiskt engagemang.
Det behöver göras på ett tidigt stadium, när missnöjeshetsen, fördomsfullheten och samhällshatet annars kan sätta snurr på sådant som blir mycket värre.