Arbetsgivare – såsom staten eller en storbank som Swedbank – har goda grunder för stränga regler och vaksamhet.
Lönsamma och framgångsrika banker är på många sätt värdefulla för Sverige. Men det myntets andra sida är att de fyra storbankernas balansomslutningar, totalt cirka 350 procent av BNP, ger Sverige en finansiell risknivå vid internationella bankkriser i klass med globalt betydande finanscentra som Storbritannien och Holland. Endast banktäta Schweiz ligger högre bland de riktiga europeiska länderna, alltså bortsett från brevlåde- och hälaradresser i pluttstater.
Swedbank är en stor bank i en måttligt stor samhällsekonomi. Den är också en bank med ett förflutet. I finanskrisen för några år sedan fick Swedbank svåra smällar. Folksam, som i farligt läge vågade satsa nytt ägarkapital, blev genom detta den största och viktigaste ägaren.
Under ny VD, Michael Wolf skedde sanering efter den tidigare ledningens äventyrligheter i Baltikum och Ukraina. Riksbankens granskningar av den finansiella stabiliteten säger att Swedbank nu inte är ett sorgebarn i fråga om riskkapital som buffert. Enligt ett av de viktigare måtten är banken rentav, vid sidan av Handelsbanken, den starkaste.
I går fick den huvudansvarige bakom denna framgång, VD Michael Wolf, sparken, under förhållanden som inte stärker förtroendet. Den första officiella motiveringen från styrelseordföranden Anders Sundström, om skifte för att hålla "tempot" i bankens utveckling var ett stilprov i innehållsbefriat snömos.
Det möttes med misstro, efter månader av pyrande uppmärksamhet om att ett par ledande chefer tillåtits ha sidoverksamhet i ett halvstort fastighetsbolag, med betydande lån och affärer med kunder till banken.
I en svensk storbank är finansdirektören och chefen för krediter till storföretagskunder, som det handlar om, samhälleligt viktiga nyckelposter vad gäller att påverka riskexponering och se faror i tid.
De som har nyckelbefattningar i storbanker måste förväntas koncentrera sig på tjänsten, och inte lägga tid på privata sidoverksamheter. Särskilt inte sådana som kan utsätta dem för intressekonflikter, där det rätta för banken blir negativt för privatekonomin. Det är inte konstigt att Swedbanks föga strikta hantering av sidoverksamheter hos mycket ledande tjänstemän har utlöst kritik hos ägare och i affärspressen.
Det är svårt att genomskåda vad för maktspel som nu pågår i Swedbank. Ordförandeskifte väntas inom senast ett par år. Ägarbilden ger inte Folksam säker kontroll. Men svagheter i ledning i en sådan bank angår inte bara ägare, anställda och kunder.
Världsekonomin är åter på väg in i ett skede där konjunkturer, penningpolitik samt fastighets- och råvarupriser kan utlösa finansiell dramatik med återverkningar över gränserna. Så sent som i början på veckan var det oro på marknaderna kring den långsiktiga betalningsförmågan hos den stora tyska affärsbanken Deutsche Bank.
Beredskapen inför sådana situationer är i Sverige, efter tidigare erfarenheter, en viktig fråga, något vi hade stor nytta av 2008-10 – då nya svagheter i bland annat Swedbank likväl blottades.
De fyra storbankerna ska stå under ständig uppsikt, från Riksbanken och Finansinspektionen. Kapitalkrav har skärpts, och Riksbanken vill – på goda grunder – skärpa dem ett stycke till.
Ett inte så bra tecken bör noteras: Det är ju inte Finansinspektionen som varit på hugget vad gällde Swedbankchefers sidoverksamheter. En av affärstidningarna, Dagens Industri, satte i nyhetsartiklar ljuset på detta. Sannolikt efter läckor från interna konflikter i banken. Först några månader senare började Finansinspektionen granska.