Nu är alla schackpjäserna på plats inför det amerikanska presidentvalet i november. Till tonerna av filmmusiken till actionfilmen Air Force One introducerade den republikanske presidentkandidaten Mitt Romney i lördags Paul Ryan som sin vicepresidentkandidat. Det faktum att både Romney och Ryan för ett republikanskt parti ovanligt nog saknar militär bakgrund kompenserades med att hålla offentliggörandet framför slag- skeppet USS Wisconsin.
Valet av vicepresidentskandidat är viktigt, för kampanjen och för ledningen av landet. Detta är personen man vill se sig själv bli efterträdd av, om det skulle behövas. Det säger också mycket om allt det som huvudkandidaten anser sig själv sakna, eftersom vicepresidentkandidaten ska bredda, fördjupa och maximera väljarpotentialen. Romney satte huvudet på spiken när han i sitt introduktionstal benämnde Ryan som det republikanska partiets intellektuella ledare.
Klart är att Romney har gjort ett bättre val av vicepresidentkandidat än John McCain 2008. Vid ett värsta scenario som tvingar vicepresidenten att ta över, är Ryan en ojämförligt tryggare ledare för världens enda supermakt än Sarah Palin. Den mångårige ledamoten av representanthuset, och nu ordförande i budgetutskottet, har gjort sig ett namn som en ”policy wonk”, intresserad av system och detaljer, inte som en politisk estradör.
Ryan hör hemma på republikanernas högerflygel men är inte en alldeles entydig politiker. Han skriver inte under på de hårdföra partikamraternas löfte att inte höja några skatter. Bland Ryans ekonomiska idéer finns förslag att effektivisera det amerikanska skattesystemet, bland annat färre steg i inkomstskatten, ett avskaffande av några avdragsmöjligheter och införande av en federal moms. Förslag som knappast kännetecknar dagens republikaner.
I andra delar av den ekonomiska politiken är Ryan dock en traditionell republikansk högerhök av det snitt vi sett sedan 1990-talet. Han har föreslagit nedskärningar och delprivatisering av det amerikanska sjukförsäkringssystemet för äldre, Medicare, samt decentralisering och mer privata inslag i pensionssystemet. Ryan vill inte avskaffa skattegräddfilen för de rika, den generösa definitionen av reavinst, utan tvärtom vidga gräddfilen genom att sänka reavinstskatten till noll. Han har kritiserat centralbanken för dess expansiva penningpolitik och mot bättre vetande spanat efter en hotande inflation.
Allt detta kan göra valdebatten mer intressant med större fokus på USA:s främsta utmaningar – förbättring av effektiviteten i ekonomin och hantering av statens skulder.
Samtidigt har Romney gett Obamakampanjen en del ammunition. Ryans hot mot pensionssystemet och sjukförsäkringen för äldre lär inte gå hem hos den äldre väljargruppen i nyckeldelstater som Florida. Oberoende bedömare som amerikanska Tax Policy Center har också funnit stora penninghål i Ryans och därmed Romneys ekonomiska plan.
MItt Romney kunde ha gjort ett sämre val av parhäst. Men han kan inte förändra sitt parti. I den mån republikanerna formulerar svar på de frågor som väljarna ställer, landar de för långt till höger. Valet av Ryan är ett i raden av uttryck för detta och säger mycket om Romneys chanser i presidentvalet.