Inget tyder på att Eskilstunas säkerhetssamordnare har hållit öppet för att censurera Elisabeth Ohlson Wallins fotoutställning på Eskilstuna konstmuseum. I det avseendet var Dagens Nyheters nyhetsartikel i går under rubriken "Säkerhetschef granskar konst" missvisande. På kultursidorna i dagens EK/ST reds det hela ut.
Kontakt mellan museet och säkerhetssamordnaren hos kommunen är i själva verket en vanlig rutin inför utställningar på Eskilstuna konstmuseum, bland annat för att bedöma stöldrisk. Denna gång stannade det inte vid detta. Nu finns det även ett omvärldsläge och utställningens karaktär att ha hänsyn till.
Är det då fel att göra en säkerhetsbedömning utifrån hotbild och liknande när det handlar om en utställning av en kontroversiell konstnär som Ohlson Wallin? Nej, tvärtom. Det är en offentlig uppgift – kommunens men ytterst polisens – att göra det som göras kan för att en opinionsyttring, som konst är, ska kunna genomföras utan störande inslag. Att garantera yttrandefriheten, kan det även kallas.
Det är nämligen inte svårt att förutse kritiken mot Konstmuseet, mot Eskilstuna kommun, mot polisen i händelse av en incident där, säg, utställningen inte kan skyddas utan måste stänga tidigare än planerat.
Under alla omständigheter var syftet rakt motsatt till den misstanke som har riktats mot Eskilstuna kommun av Dagens Nyheter och en del kommentatorer. Det har aldrig handlat om att en kommunal tjänsteman skulle granska huruvida det ena eller det andra verket skulle få ställas ut. Inget var tänkt att "godkännas" av den säkerhetsansvarige, inget verk skulle plockas bort. Konstmuseets chef Madelene Unneberg klargjorde detta redan i går morse i Sveriges Radio.
Denna historia illustrerar frågans komplexitet, samt vikten för alla inblandade att hålla huvudet kallt.
Det bör inte finnas någon som helst tvekan om utrymmet för förhandscensur vid den här typen av konstnärliga uttryck. Det ska vara noll. Alltså inga antydningar eller "goda råd" från myndigheter till konstnärer och konstinstitutioner om att inte ställa ut ett visst verk och liknande.
Samtidigt är det viktigt att de som övervakar myndighetsmakten, däribland journalister, inte ropar varg, inte talar om hot mot det fria ordet där några sådana inte finns. Falska larm av det slaget stämplar censor i pannan på, i det här fallet, hederliga kommuntjänstemän som vill skydda yttrandefriheten, inte beskära den.
Men de kan motverka sitt syfte även i ett annat avseende. De falska larmen kan förhöja känslan av en hotbild mot kontroversiell konst, något som kan öka självcensuren.
Med största sannolikhet är det också den bild och de känslor – hot, censur, förbud – som dröjer sig kvar hos dem som enbart har läst Dagens Nyheters artikel eller de snabba kommentarerna av den. Det är bara att beklaga.