Om inte annat är det rimligt att kommuner som av andra orsaker uträttar mer får bättre ersättning från staten än de som inte får mycket gjort.
Framför allt Flen och Södertälje, men också Eskilstuna och Katrineholm, kommer av det här skälet att få ett ökat stöd till kommunala kostnader per flykting som bosätter sig i kommunen.
Å andra sidan kommer en del kommuner som tecknat avtal med Migrationsverket men sedan inte uträttat nämnvärt mycket att få sin grundersättning för avtalet nedskuren.
Den här förändringen var en av de första detaljerna i budgeten för 2014 som släpptes – av statsrådet Erik Ullenhag (FP). I den kärvare ändan är det ett tillslag mot vad som närmast varit ett kommunalt bidragsmissbruk, att tillgodogöra sig ett grundbelopp och sedan göra så litet som möjligt.
Mer betydelsefull är förslagets andra del, som tar hänsyn till att kommuner där fler flyktingar tas emot än genomsnittet också kan få merkostnader. Detta sker enligt en trappa med tre steg, där endast de kommuner som ligger ovanför median- nivån kommer med på det första trappsteget – eller något av de högre. Modellen är en bearbetning av en tanke som funnits hos kommunförbundet SKL.
Att döma av tidigare år kan Flen få mest tillskott i länet, i förhållande till sin storlek. Det är ett steg för ett bättre sammanhang mellan prestation och ersättning.
Men det är inte bara kommuner som kan reagera på stimulanser och som kan belönas för vad de faktiskt uträttar.
Att bostadslåneskulderna ökat så kraftigt i Sverige, och fortsatt att öka trots finanskrisen beror på att både banker och låntagare fått kraftiga stimulanser som lyft hushållens skuldsättning i höjden.
Nu är både regeringen och de myndigheter som har ansvar för finansväsendet och ekonomisk stabilitet rätt ordentligt oroade. Men samtidigt är en del av det skulle kunna göras så tabu att det knappt kan nämnas av de ansvariga.
Den rad av skärpningar för banksektorn som statsrådet Peter Norman (M) presenterade igår – och som gjorts upp med inte bara S utan också, ovanligt nog, med V och MP, innebär i alla fall att kraven på bankernas kapitaltäckning kommer att ökas ytterligare en bit, vilket minskar utrymmet för vidlyftig utlåning.
Men tidigare har stimulanserna gått åt rakt motsatt håll. Bankerna tilläts minska de s.k. riskvikter som reducerar kraven på riskkapital bakom utlåningen så att nivån blev ytterst låg. Först förra året skärpte Finansinspektionen kraven.
Dessutom innehåller skattesystemet starka drivkrafter till skuldsättning för att förvärva fast egendom, där avkastningen i praktiken beskattas mycket lindrigt.
Att man nu försöker att med regleringsåtgärder på banksidan dämpa följdverkningarna är väl motiverat, även om det är oklart om det i tillräcklig grad får effekt – och dessutom inte slår mot näringslivets finansiering av investeringar.
Det är ändå slående hur lätt det är politiskt att få sju partier att lägga en – principiellt helt riktig – avgiftsbörda på bankerna för att de orsakar ett behov av en ökad statlig valutareserv.
Samtidigt är man så ängsligt noga med att säga att skattereform som gör det mer lönanade att arbeta, men mindre gynnat att låna, inte alls är på tal.
Rött ljus för att banker blåser upp bostadslånen utan att få betala för de risker det innebär i samhällsekonomin. Men grönt ljus för att kommuner mer än tidigare får betalt efter prestation i flyktingmottagandet.