Däremot kan ytterlighetspolitiken polarisera och förlama. Den kan förvärra Europas läge såväl utrikes- och säkerhetspolitiskt som vad gäller att vårda en fri ekonomi och en fungerande välfärdspolitik.
Det förlusttyngda, demoraliserade och förvirrade labourpartiet – Storbritanniens socialdemokrater – har erövrats av en partiledarkandidat från yttersta vänsterflygeln, Jeremy Corbyn. Det kan gå illa när de människor som vill ha en frihetlig välfärdspolitik av västeuropeiskt slag inte förstår att de måste anstränga sig, argumentera och rösta för att upprätthålla det de tror på. Labour övergav folkrörelseorganisationens former – för ett ledarval där vem som helst kunde betala en struntsumma och utan att ens vara medlem rösta på partiledare. Med letargi bland dem som borde försvarat partiets bättre sida var det att inbjuda till att låta ledarvalet avgöras av ett par hundratusen, av utomstående aktivister, sabotörer och framför allt en mobilisering av fackförbund angelägna att vrida allt åt vänster.
Det är orättvist att påstå att labour valt en Juholt och därför går mot ny förlust. Det är grovt orättvist mot riksdagsman Juholt. Han kan inte anklagas för att som Corbyn ha gått emot snart sagt alla viktiga delar i demokratiernas samverkan, med stöd till diverse diktaturer och förtryckarrörelser.
Fortsätter Corbyn med detta har Putin och andra frihetsfiender fått ännu en rekryt i ytterligheternas enhetsfront av bruna och illröda. Partierna där är i växlande kombinationer mot EU, mot Nato, mot frihandel, och i alla praktiska avseenden på Putins sida. Där finns delar av yttre vänstern, och praktiskt taget hela yttre högern, inklusive Le Pens franska nyfascister och deras mångåriga partners – och tidvis bidragstagare – i svenska SD.
Men det är inte bara i säkerhetspolitiken som de fria och öppna samhällena kan försvagas och undermineras av att det bruna och det illröda möts i att främja samhällshat och missnöje. Det ekonomiska program som Corbyn och andra vänstersocialister och vänsternationalister, från Vänsterpartiet till Syriza, tror sig ha skulle – i likhet med ytterhögerns ekonomiska fantasier – förvärra Europas problem med arbetslöshet, bristande konkurrenskraft och dåliga statsfinanser.
Ett politiskt liv där en konstruktiv reformpolitik och en genomtänkt vård av välfärdssystemen och näringslivsklimatet blockeras av agitation från båda kanterna, och från korttänkta grupp- och affärsintressen, kan förlora styrfarten. Det kan då driva mot mot stagnation och hjälplöshet. En ond cirkel kan då utnyttjas av extrema krafter, samtidigt som demokratiernas inflytande och anseende i världen försvagas.
Detta behöver väljare och partier på blockgränsens båda sidor inse – liksom en rad organisationsledningar bland fack, arbetsgivare och andra. Det gör ont värre ifall några lierar sig med eller anpassar sig efter extremisterna, för att nå tillfälliga fördelar i maktkamp om regeringsposter eller arbetsmarknadsregler.
Europa 2015 är en kontinent där liberaler, socialdemokrater och konservativa – liksom man gjorde efter andra världskriget – behöver ha klart för sig att de har mer gemensamt med varandra. De behöver skydda välfärden och det öppna samhället mot ytterlighetspartierna och mot de diktaturer och förtryckare som skulle må bättre ju mer ytterlighetspartierna bredde ut sig och förlamade Europa.