Vi måste slå sönder systemet, inte lappa och laga det. Det säger en kollega i Kiev till mig.
– Det enda som byts ut är de bakar som kommer att sitt på de guldprydda toalettstolarna, säger taxichauffören.
– Med försök och misslyckanden bygger vi långsamt ett nytt land resonerar en medelålders kvinna, med ett gulblått band runt handleden, som visar mig vägen till en vallokal där hon själv strax ska rösta.
Dessa tre yttranden fångar nog stämningsläget i Ukraina. Uppgivenhet, beslutsamhet och hopp blandat om vartannat.
Kriget ligger som en våt filt över allt. Det är inte bara mitt intryck, flera utlänningar ser samma sak i stadsbilden: Det tidigare alltid leende Kiev ler betydligt mindre. Stenansiktena är fler, likaså poliserna och de kamouflageklädda männen ur det nya fenomen som i stor utsträckning håller ihop Ukraina: Frivilligbataljonerna, militära eller halvmilitära enheter som uppstått ur civilsamhället och sedan oftast inlemmats i inrikes- eller försvarsministeriets förbandssystem.
Bataljonerna är fel föremål för romantik. Här finns mycket gråskalor. Men de har blivit en nödvändighet i en dysfunktionell stat i krig.
Men denna krigande stat har ändå lyckats genomföra två val – av president i maj och i går av ett nytt parlament.
Gårdagens val har varit fullt av problem. Skurkar sprungna ur det intakta oligarkiska systemet klamrar sig fast vid makten. I cirka 30 av 450 valkretsar har valet inte kunnat genomföras. De är i det ockuperade Krim och en del av östra Ukraina.
Det rapporteras gott om valfusk från hela landet. Den välrenommerade valövervakarorganisationen Ukrainas väljarkommitté är dock bestämd i sin slutsats: Överträdelserna är betydligt färre än i parlamentsvalet 2012, under Janukovitjs styre, och inga oegentligheter är av en dignitet som ger skäl att ifrågasätta valets legitimitet.
Resultatet är en omvälvning jämfört med valet 2012. Vallokalsundersökningarna visar att presidentens och premiärministerns partier tillsammans kammar hem mellan 40 och 45 procent av rösterna i listvalet. Det växer till 55-60 procent ihop med den nya valkoalitionen Samopomitj (Självhjälp), som fått draghjälp av den populäre borgmästaren i Lviv.
Den gamla regimen, samlad i Oppositionsblocket, får inte mer än runt nio procent. Kommunistpartiet hamnar under parlamentets femprocentsspärr. Julia Timosjenkos parti kommer in med nöd och näppe. Högerradikalerna i Svoboda och Oleh Lyasjkos populister får tillsammans omkring tolv procent.
I ett för landet extremt läge har väljarna hållit ytterligheter relativt kort samt vänt ryggen till det förgångna.
Med det sagt finns det mycket skumrask även hos de partier som kan utropa sig till valets segrare – och parlamentets totala sammansättning vet vi först när rösterna i enmansvalkretsarna har räknats. Men av många onda ting valde ukrainarna det minst onda.