Så är det ju, just nu. I Sälen sattes ljuset på ännu en fråga där det skorrar mellan S och MP, som enligt S-taktikens språkregler ska målas upp som en grund att bygga en ny regering på.
MP tycker, inte oväntat, illa om att Saab i Linköping kan sälja JAS-plan till Brasilien. Stefan Löfven från Metall tycker, inte heller oväntat, tvärtom. Löfven från Metall plus MP är en kombination som inte verkar göra sig så bra i kanslihuset, exportindustrins främsta fackförbund och det parti som – bortsett från SD – är allra mest oförstående för exportindustrins villkor.
Stefan Löfven, som i likhet med Jan Björklund talade i Sälen i går, gick in för att inför just denna publik låta gediget försvarsvänlig. Hans vänskap till försvarsindustrin kan inte betvivlas. Men det är inte detsamma som att i regering åstadkomma stärkt försvarsförmåga och effektiv användning av anslagen.
Ändå har Fredrik Reinfeldt, som talade i Sälen i förrgår, mest bekymmer med försvarsfrågorna. Alliansregeringens försvarspolitik har dominerats totalt av moderaterna. Efter sju år har en del gjorts åt den kombination av höga kostnader, ineffektivitet och låg beredskap som fanns åren efter 2000. Men läget är inte bra, bristerna i försvarskraft är fortfarande mycket stora. Det kan bli ett allvarligt bekymmer, inte just nu, men om några år. Att det hos FP – med stöd av KD – anses att alliansregeringen på försvarsområdet lyckats mindre bra är välkänt.
Statsministern försökte i Sälen runda ett av kärnproblemen med att ställa nyare hotbilder från cyberattacker, spridda massförstörelsevapen och terrorangrepp mot Röda Arméns invasionshot som man planerade efter då Reinfeldt själv gjorde lumpen i Norrbotten. Men det var att medvetet missa poängen. Försvarsdebatten behöver hantera mer än ett tidsperspektiv. Sannolikheten för ryskt angrepp på Västeuropa är de närmaste åren mycket låg, och risken för rysk storskalig invasion av Sverige över havet och genom Finland extremt låg.
Men det finns många andra slag av militära risker som skulle kunna trappas upp till något farligt i vår närhet – särskilt när Rysslands upprustning accelererar medan flera Natoländer av finansiella skäl sänker sin militära förmåga.
För den försvarsberedning som nu arbetar måste detta vara en huvudfråga. Vi och de demokratiska grannländerna behöver ha en sådan säkerhetspolitik att riskerna med ett allt mer auktoritärt Ryssland inte gör läget farligt.
Bland frågor som då behöver upp på bordet finns – förutom underrättelsetjänst och annat där samarbetet redan är omfattande – att ha större förband till hands i svåra lägen än vad som i dag är möjligt – samt närmare samarbete med relevanta Natoländer och med Finland. Båda frågorna togs upp i Sälen av Jan Björklund, däribland att förutom de i krisläge otillräckliga förbanden med anställda yrkessoldater ha förband av personer som tidigare militärutbildats. Jan Björklund vill också att frågan om Nato ska gås igenom så att den kan diskuteras på allvar för beslut om några år.
Både Sverige och Finland har fått nya skäl att ta upp frågan. Men Nato ger ingen friplåt till säkerhet. Vi kommer att få delta i en självrannsakan bland de mer välordnade Natoländerna om vilka försvarsresurser som ska prioriteras och vilka effektiviseringar som kan göras.
Kärnfrågan är numera vilken form av samarbete västerut som kan räcka för de nordiska och baltiska länderna – i en tid med ett rustande Ryssland, ett försvagat Västeuropa samt en rad nya säkerhetshot av oftast icke-militärt slag. Vem tror att S och MP är en bas att stå på när sådana ekvationssystem ska redas ut?