I går debatterades skatten för pensionärer åter av en socialdemokrat som blandade bort korten. Det var ordförande i riksdagens socialförsäkringsutskott Tomas Eneroth (S) som drabbade samman med socialförsäkringsminister Ulf Kristersson (M) i radions P1 Morgon.
Ämnet för diskussionen var de så kallade fattigpensionärerna men det dröjde inte länge förrän Eneroth kom in på jobbskatteavdraget. Argumentationspunkterna är välkända: lön och pension bör beskattas lika, pension är uppskjuten lön och så vidare. Men den socialdemokratiska linjen i frågan är inte så rak som partiet ofta framställer den.
Jobbskatteavdraget är en skattereduktion som införts i fem steg – 2007, 2008, 2009, 2010 och 2014. Reformen fanns i Alliansens valplattform 2006 och kallades då av Göran Persson "pensionärsskatt". Valet av epitet är intressant. Jobbskatteavdraget har av S aldrig kallats "sjukskatt", "arbetslöshetsskatt" eller "föräldraskatt" trots att reduktionen inte heller utgår för sjukpenning, a-kassa och föräldrapenning. Men så har dessa grupper heller inga intresseorganisationer med försänkningar i socialdemokratin.
Socialdemokraterna har sedan i opposition röstat emot varje steg i jobbskatteavdraget, bara för att acceptera alla fem steg så fort dessa hade införts. Partiet kunde markera sitt motstånd mot skattesänkningen och använda det ekonomiska utrymmet till att föreslå diverse utgiftsökningar – till a-kassa, till sjukpenning, till kommunbidrag, till utbildningssatsningar. Men när jobbskatteavdraget väl landat på löntagarnas konton var Socialdemokraterna inte så intresserade av att låta staten ta tillbaka dessa medel. Bilden av partiet som rullar ut pengar till arbetslösa och sjukskrivna, satsar på "välfärden" i kommunerna och utbildar Sverige fanns dock kvar. Så åt Socialdemokraterna upp kakan men hade ändå kvar den.
Den väg som återstod för att utjämna skillnaden i skatt mellan lön och pension var alltså skattesänkning för pensionärer. Problemet är att det kostar staten mycket pengar utan att ge positiva effekter i form av bättre fungerande arbetsmarknad och tillväxt av skattebasen. Därför tvingades Socialdemokraterna i vintras meddela att pensionärer och löntagare kommer att ha skilda skattesatser även under nästa mandatperiod, om S hamnar i regeringsställning – med andra ord under överskådlig tid.
Oförmågan att dra de yttersta konsekvenserna av budskapet hindrar dock inte Socialdemokraterna att fortsätta debattera denna fråga i moraliska termer. Det handlar då inte bara om pensionärerna. En annan central socialdemokratisk poäng är att regeringen med jobbskatteavdraget slösat bort offentliga medel och vänt underskott till underskott. Trots att saldot i de socialdemokratiska budgetmotionerna hela tiden har varit i nivå med regeringens.
Så månar Socialdemokraterna om pensionärernas inkomster och har råd med stora offentliga utgifter, utan att det får negativa effekter på statens finanser. Så kan man göra i opposition. Men ett oppositionsparti som för politik på det sättet kan få stora problem om det hamnar i regering.