(S) har lite att glädjas över

Stefan Löfven och hans parti står inför många problem. Flera av dem har de skapat själva.

Ledare2014-09-15 08:07
Detta är en ledare. Eskilstuna-Kuriren är en liberal tidning.

Att Stefan Löfven blir talmannens första förslag som statsminister är nu klart. Att det blir honom riksdagen röstar om är en given följd av valutgången. Men vilket regeringsunderlag han ska försöka stödja sig på, har valet inte klargjort. Det har blivit svårare att regera.

Det beror inte bara på SD, som ju liksom förra perioden måste aktivt stödja oppositionen för att fälla hela regeringen eller någon av dess viktigare propositioner. Det är inte bara det parlamentariska läget som gör det svårt för Stefan Löfven att blida en regering med en inre sammanhållning och förutsättningar att klara mandatperioden.

Sättet att driva oppositionspolitik och valrörelse har gjort det kommande regeringsuppdraget besvärligare. Det mandat han sökt, men i realiteten inte fått när man ser till röstetalen, har varit främst negativt till sin natur, utom vad gäller att öka en del av de statliga och kommunala utgifterna. Det har handlat om att riva upp en del av det som tillhör arbetslinjen, och det har byggts upp mycket förväntningar om både kontantersättningar och fler anställda i offentlig tjänst. Något mandat att finansiera detta har inte sökts och inte givits.

Oppositionspolitiken de gångna åren har gjort uppgiften svårare, samtidigt som en framgångsrik ekonomisk politik måste anknyta till mycket som både Göran Perssons och Fredrik Reinfeldts regeringar stått för.

Det skulle på många sätt vara sakligt befogat för Stefan Löfven att nu närma sig allianspartierna, men det är inte det som de rödgröna väntar sig. Det är inte heller det som han har berett vägen för med sin aggressiva valrörelse mot dem som skulle vara naturliga att bjuda in till uppgörelser eller annan samverkan. Än värre gjorde han det då han lät sina partikamrater i riksdagen tacka ja till en invit från SD om att riva upp en del av budgeten, och det just i en skattefråga som Folkpartiet lade särskild vikt vid.

Att talmannen föreslår Stefan Löfven, och att allianspartierna lägger ned rösterna i statsministeromröstningen är nu det rimliga. Men det räcker inte för att lösa Stefan Löfvens problem. Han har inte majoritet för en rödgrön socialistisk politik.

Dessutom möter han ett säkerhetspolitiskt läge som kräver åtgärder i försvars- och andra frågor som lär bli mycket svårsmälta för såväl MP som V. Just där går det kanske att klara vissa frågor i fem- eller sexpartiuppgörelser med de borgerliga. Men hur en ny regering än ska sättas samman kommer den att behöva hitta ett sätt att förankra andra delar av sin politik, delvis mycket viktiga delar, på borgerligt håll. Budgeten kan behöva klaras med utskottsuppgörelser kring ett innehåll som löser väsentliga frågor så att allianspartier kan se det som framgångar.

Utvägen att försöka bilda en ny regering med även något av de nuvarande allianspartierna kommer säkert att ha sina förespråkare inom S, men valutslaget och valkampanjens innehåll ger för närvarande lite utrymme för detta.

Segerglädjen på rödgrönt håll kan snabbt dämpas. Valutslaget har försvagat landets reformkraft och framtidsutsikter.