När en ministär med S och MP, och kanske fler, blivit ett av de främsta alternativen om fyra månader måste ljuset sättas på vad den i så fall kan enas om – och på om den alls kan tåla regerandets verklighet.
Socialdemokraterna är främst ett parti för det fackliga perspektivet. Industrins, industristädernas och industrilänens arbetsmarknad väger tungt. Industrifacken har också sin man på partiledarposten. Det är en reell motsättning mot delar av MP-politiken. Nu behandlas hela den problematiken med undanflykter bakom slagordsridåer, trots att frågan borde redas ut i valrörelsen.
Ett undantag var utspelet från LO-håll i förra veckan mot MP:s krav på skattehöjningar på energi för transporter och industri. Just den oron är bitvis överdriven. En del höjningar på fossila drivmedel är miljömässigt riktiga och kan hanteras om de möts med lättnader i andra delar av näringslivets beskattning. En del MP-krav kommer dessutom säkert aldrig att genomföras.
Värre är det med elförsörjningen. MP:s krav att stänga av två eller tre reaktorer före 2019 innebär bortfall av effekt på 1400 - 2200 MW eller mer. I energibortfall från nätet är det i praktiken av liknande storleksordning som att utplåna den numera kraftigt utbyggda vindkraften. Avstängningen skulle slå mot den för industrin viktiga baslastförsörjningen. Effektbalansen skulle också bli svårare att upprätthålla. Framför allt skulle det bli ett stort kliv åt fel håll i klimatpolitiken. Där gäller det ju att få bort fossileldad kraft och behålla den el som inte medför driftutsläpp av växthusgaser.
MP-kraven möter en i frågan något kluven socialdemokrati, men skulle vara ytterst svårsmälta i industrifacken och i skogs- och basindustrilänen, där de adderas till andra sannolika konflikter om skogsnäringens och gruvornas villkor. Är det allvar från MP kan en S-MP-regering få en inbyggd kärnkraftkonflikt med sprängverkan som i regeringen Fälldin efter 1976.
35 timmars arbetsvecka är däremot mest ett prov på MP:s distans till realism i frågor om välfärdens ekonomiska grund. Där har arbetsmarknadens parter sina ord med i laget, och personalförsörjningen måste klaras. För vem ska undervisa när läraren gått hem?
Men störst kan den oavsedda men riskabla dynamiken vara i statsbudget och socialförsäkringar. Utgiftshöjningar som inte finns i budgetalternativ kan skena om arbetsvillkor luckras upp eller om sjukförsäkring och förtidspensioner glider tillbaka mot förhållandena för tio år sedan. S och MP har förespeglat mycket mer än de finansierat, och har mycket måttlig vilja att nu visa hur merutgifterna ska täckas med skatter. Alla skattehöjningar är inte så fel. Men båda partierna har lätt att reflexmässigt ta till skärpningar av inkomstskatten på arbete. Då kan skatteskalan bli brantare, och det leder bakåt mot tiden före 1990 och det skadar då produktionen.
Det är konstigt om två partier med sådana anspråk på gemensam regeringsmakt särskilt länge till kan undvika en klargörande diskussion om de verkliga beslutssituationer de skulle möta.