Under partiledardebatten för två veckor sedan fällde Fredrik Reinfeldt ett intressant yttrande som fått anmärkningsvärt lite efterspel. Det handlade om den låga maxersättningen i a-kassan. Så här sa statsministern:
”Det som ju händer är att allt fler i arbetslivet har egna tilläggsförsäkringar ovanför det som vi har skattefinansierat i a-kassan. Det tycker jag i grunden är en bra utveckling.”
Fredrik Reinfeldt har resonerat i den här riktningen tidigare, men frågan är om han någon gång har uttryckt sig så tydligt. Hans argument mot en höjning av det så kallade taket i arbetslöshetsförsäkringen – som har legat still i tio år – har också skiftat över tiden.
Vid regeringsskiftet 2006 och några år därefter hette det att regeringen gör en ekonomisk prioritering av andra reformer. Därefter har resonemang om a-kassan som ”en grundförsäkring” kommit in i regeringsretoriken.
Och nu säger alltså Reinfeldt att den av staten garanterade ersättningen vid arbetslöshet ligger bra där den ligger och att en privatisering av detta försäkringsskydd är något positivt.
Ingen av de andra partiledarna markerade mot Reinfeldt över detta. Det borde de ha gjort, och det gäller inte bara Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet utan även Folkpartiet. En övergång från en offentlig försäkring till en privat är ett betydande steg bort från den generella välfärdspolitik som bland annat innebär att staten omfördelar risker mellan olika medborgare och garanterar alla en fullgod försäkring vid missöden i livet. Folkpartiet har traditionellt hållit fanan högt i denna fråga.
Den utveckling som Fredrik Reinfeldt kallar god innebär i stället att den som löper störst risk för arbetslöshet får teckna en tilläggsförsäkring på de sämsta villkoren. Fackförbunden söker förstås minska den effekten genom att hos försäkringsbolag teckna samma försäkringslösningar för olika yrkesgrupper. På så sätt tar facket på sig den roll som staten hade tidigare. Men det blir förstås en halvmesyr. En del av riskerna jämnas ut men inte alls lika bra som i ett offentligt system.
Men solidaritet är inte det enda argumentet för en höjd maxersättning i a-kassan. En annan är arbetsmarknadens funktionssätt. En låg ersättningsnivå motverkar människors benägenhet att ta risker i arbetslivet, som att säga upp sig från ett arbete där de vantrivs eller ta en intressant men osäker anställning.
Långtidsutredningen har förespråkat höjd maxersättning i a-kassan och Finanspolitiska rådets tidigare ordförande Lars Calmfors har nyligen argumenterat för samma sak. Både rådet och utredningen förordar också en obligatorisk a-kassa.
Och det är här det blir problem för Socialdemokraterna. Partiet vill inte ha en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring för att inte rycka isär a-kassan från det fackliga medlemskapet.
Det är en svag punkt hos Socialdemokraterna som omöjliggör kraftfullt agerande i a-kassefrågan. Ett argument som sätter det fackliga intresset före allmänintresset faller nämligen platt.
Men inte heller Moderaterna tilltalas särskilt mycket av tanken att tvinga in personer med trygga anställningar in i en arbetslöshetsförsäkring. Ett obligatoriskt medlemskap framställs då gärna som en skattehöjning.
Så blockerar Moderaterna och Socialdemokraterna varandra. En fråga av yttersta vikt för många medborgare och för landet som helhet rör sig inte ur fläcken.