Många europeiska banker och länder med stora statsskulder är så intrasslade med varandra att det kan bli oöverskådliga kedjereaktioner om enstaka länder eller banker inte längre kan ta upp lån. Verkningarna begränsas i så fall inte till Sydeuropa. De sprider sig kors och tvärs genom minskad handel och djup lågkonjunktur.
Situationen borde aldrig ha fått uppstå. Den är följden av oförsiktighet och lättsinne med offentliga finanser i många länder och med den risknivå som tolererats i bankväsendet.
Men nu är läget som det är. Låter man ännu en gång politisk bekvämlighet avgöra kan det gå riktigt illa. Det är inget lämpligt tillfälle att spela upp en repris på gamla fejder för och emot överstatlighet, euron eller själva EU.
Det handlar nu akut om att undvika infarkt i kreditväsendet, insättarpanik som knäcker banker och en spiral av deflation och arbetslöshet. För att det ska vara trovärdigt behöver man börja ta itu på allvar med det som vållat krisen – den kroniska underskottspolitiken i många statsbudgetar och socialförsäkringar, samt den svaga kapitalbasen i banksystemen.
Man måste se hela denna mörka bild för att förstå det pågående EU-toppmötet och inte hamna snett i de politiska reaktionerna. Tyskland och Frankrike vill skriva in ett nytt regelverk för medlemsländernas budgetbeslut i själva EU-fördraget. I annat fall kan euroländerna sluta ett tilläggsfördrag, utan inflytande för Sverige och andra. Här kan den som fastnar i sidofrågor vålla politisk kortslutning och ekonomiska olyckor.
Budgetregler i fördrag tar tid att införa, de får inte urarta i detaljstyrning från Bryssel och de måste begränsas till budgetsaldo och skuldsituation. Att de ändå behövs är en fråga om den långsiktiga trovärdigheten i det som är riktigt brådskande:
• Instabila banker måste stagas upp med stora tillskott av nytt kapital och med förluster för hittillsvarade aktieägare.
• En expansiv penningpolitik den närmaste tiden behöver motverka såväl kredittorka för näringslivet som åtstramningen från de besparingar och skattehöjningar som är nödvändiga för att komma loss ur underskotten. Att ECB och andra centralbanker fortsätter att öka penningmängden är ofrånkomligt.
Hållbarheten i sådana tillfälliga krisåtgärder hänger på att de inte uppfattas som fortsättning på det gamla lättsinnet, som att centralbankernas digitala sedelpressar blir redskap för att låta oreformerade socialförsäkringar, underskottspolitik i stat och kommuner eller instabilt bankväsende rulla vidare, under tilltagande inflation.
Det kan vara frestande i Sverige, med till stor del utförd budgetsanering och hållfast pensionssystem, att ta lätt på andras svårigheter. Men i de avgöranden som nu väntar i EU kan Sveriges främsta intresse inte vara att budgetregler ska antas i den ena eller andra formen.
Viktigare är att medverka till att det blir resultat i stället för sammanbrott, och att påverka i sakfrågan så att regler om långsiktig budgetbalans blir klokt utformade.